Snälla hjälp mig... hur ska jag klara kylan, mörkret och tristessen som stundar? Nu när det är ljust och varmt fast jag är lika på djupet som alltid. Med nån vid min sida skulle allt flyta på så mycket lättare. Men - jag lovar, jag kämpar. Varje minut, en sekund i taget. Biter ihop, ögonen tåras och längtan om ett slut igen blir påtaglig. Men... jag kämpar, jag vet inte för vem. Knappast mig själv, men för någon jag nånstans inombords hoppas återvänder ensam till mig.
Telefonen är lika tyst som förra veckan, och veckan innan det... tänk om jag bara kunde få återuppleva några sekunder av ömsint närheten igen. Jag kämpar utan stöd.
0