komihagmigdå

Gårdagen en av de bättre hitintills på ett bra tag. Besök av N. Fick både pussar och kramar, och till och med skrattade jag :) Saknar bha-tiden i solna med alla långa promenader, saknar dig. Fan att du är förlovad o allt xD " ops "

Du vet känlan, känslan när du svart på vitt får bevisat det du länge anat. När käleken försvinner fast den nyss hälsat dig välkommen. När du sakta vandrar den rätta vägen, klättrar över hinder som står ivägen men ändå långsamt går framåt. Varför ska jag då bli knockad i ansiktet? Har jag gjort mig förtjänt av det så tar jag gärna emot slagen, men jag tycker inte det. Senaste veckan har folk dött som flugor runt om mig, jag är inte van vid sådant. Res mig upp!

 

Till minne av dig

 

Ikväll tänder jag ett ljus för dig, er.

 

Jag har senaste veckorna fått sms från folk jag känt vädligt nära sedan långt tillbaka. Jag är inte den som släpper kontakten med någon, alla som betytt mycket för mig - någon gång i livet vill jag ha kvar i mitt liv. Jag vill veta att ni är på rätt bana och allt går bra, jag vill också finnas där för er även efter vår tid har passerad för att hjälpa och stötta det bästa jag förmår! Som jag sagt förut, det känns som min uppgift här i livet...att hjälpa andra.

 

Fick nyligen detta från en vän jag känt sedan hon var 12 år...

 

Jag frågar mig själv, vart tog den killen vägen? Jag känner efter och förstår att han finns här, men har gått i ide, vaknar bara till liv och blommar upp när kärleken känns besvarad. Det var alltför länge sedan nu, ser allt i grått. Men du, ni, värmer ett fruset hjärta. Tack, tack snälla för att ni finns här för mig... efter så många år. TACK!

Barnvakt idag igen! Så jävla underbart, vilka fina barn jag fått! =) Vi var först hemma o sedan gjorde vi en liten utflykt till "hundfiket" med vovven min, ungarna charmade både personal och andra besökare - gång på gång fick jag kommentarer om vilka fina barn jag har, haha - då hade jag visserligen varit 15 år när jag fick flickan, visserligen tycker folk jag ser ut som 30+ (mindre bra?), speciellt när jag inte orkat raka mig på ett tag... men det gör inte så mycket. Inofficiellt är de ju mina småsyskon som jag aldrig kunde få, att bli kallad brorsan, storebror får mitt hjärta att smälta lite grand!

Sedan gick vi hem och slöade med mobilspel och bus, saknar dem redan! För övrigt så är idag första dagen utan kramphämmande medicin, so far so good - inga känningar hitintills och ber till gudarna att det fortsätter så. Överläkaren från danderyd ringde också f.m, tydligen så hade jag smittats av någon som är antibiotika-resistent, skoj! Påbörjar min 3:e penicillinkur imorgon, då jag fortfarande svettas som en gris på kvällarna och öronen lever sitt egna liv.

Peace out brothers and sisters!

Precis såsom rubriken säger. För några år sedan tog jag en OD på opiater, lyrica och benso. Det gick snabbt, på några sekunder hade jag fallit ihop på golvet krampandes och hjärtat stannat. Kom igång ganska snabbt igen med hjärtmassage. Året därpå på midsommar hade jag tagit alldeles för mycket opiater, blandat med alkohol...Det var nästan värre, hur man krampandes och huttrandes satt och väntade på döden och att hjärtat skulle stanna. Det hände inte, jag hade en helvetesnatt - men ni två fina människor höll om mig hela natten och på morgonen var allt bra igen.

 

Sedan, den 22:a december i år så hände det igen. Inte p.g.a droger av något slag. Det är det värsta jag varit med om... Ni som känner mig vet, men inte allt. Jag hade inte svarat på hyresvärdens sms på söndagen den 21:a december, vilket han tyckte var underligt då jag alltid svar inom några timmar när jag är hemma. Mina föräldrar hade försökt få tag på mig både på lördagen, och under söndagen... Jag hade inte svarat. Mina föräldrar bestämmer sig då för att åka hem till mig på måndag e.m för att kolla läget- jag hade inte öppnat dörren trots att de bultat på alla fönster och dörren. De fick då låna en reservnyckel av hyresvärden. Nu börjar det obehagliga. 

 

Efter en stund lyckats de väcka mig, klockan var sen eftermiddag men jag sov som en stock. De hade frågat något om hur det var och varför jag inte svarat på flera dagar. Jag hade svarat något helt galet, bortom all verklighet. Jag hade sagt något om att jag hade varit upptagen med ett radioprogram, något om att jag hade suttit i koncetrationsläger. Då dem inte kände igen mig alls, och jag uppträdde jävligt förvirrad så ringde de ambulans har jag fått berättat för mig. Jag hade tydligen varit lite otrevligt mot ambulansmännen, och insisterat på att duscha innan jag följde med någonstans, vilket jag också fick göra. Sedan hade jag blivit körd till Norrtälje sjukhus psykmottagning, som efter bedömmning hade skickat mig till vuxenpsykiatrin här - de hade efter sin bedömmning skickat mig vidare till danderyds psykiatriska akut, snart börjar helvetet....

 

Väl där, klockan måste vart tidig kväll eller liknande så hade jag suttit och hittat på saker, bara efter 5-10 minuter så hade jag fallit ihop på golvet i ett krampanfall. Detta alltså måndag e.m /kväll på Danderyds psykiatriska klinik. Jag minns bara fragment, och detta från i mitten av december någon gång. Det mesta har jag fått berättat av mig nu i efterhand... Måndag-onsdag 22-24:e december hade jag legat på intensivvårdsavdelningen med dropp och kramplösande IV, det enda jag minns är kramperna, dessa var lite ovanliga - det var bara i vänster ben. Sekunder innan kramper kände jag en obehagskänsla  i hela kroppen, strax därefter kändes det som att tusen små sågar "trycker" under foten och pressar upp benet, skakandes i luften... Jag ser benet hur det åker längre och längre upp, jag är fan inte vig av mig - men vad jag fått berättat för mig har benet tryckts upp BAKOM huvudet varje gång... Där någonstans svartnar det varje gång, jag svimmar alltså av.

 

Totalt var det 13 kramper måndag-onsdag under 3 dagar. Jag minns bara kramperna i sig, resten är svart. Jag hade haft extremt högt blodtryck och ingen kramplösande medicin hade hjälpt, vid varje krampanfall hade jag fallit ur sängen. På torsdagen kom en älskvärd vän och hälsade på, nämligen Alexandra. Här börjar jag minnas lite grand. Det var första dagen utan kramp, och jag hade flyttats till medicin-avdelning som är snäppet lägre bevakad än intensiven. Jag minns dig så väl, hur jag höll din hand nästan hela tiden - och när jag fick ditt halsband. På fredagen 26:e december hade jag inte heller krampat, och fick på eftermiddagen åka hem med villkoret att jag bodde hos mina föräldrar ett tag, vilket jag fortfarande gör... På lördagen kunde jag inte resa mig själv ur sängen utan fick ropa på mina föräldrar om hjälp. Jag hade så jävla ont från huvudet ner till ländryggen.

 

I måndags fick jag en akuttid på VC för att checka ryggen och nacken. Att gå de 150 metrarna dit var ett helvete och tog nog 25 minuter. Fick remiss till MR med misstänkt pisknärtskada och ytterligare ett diskbråck efter att ha fallit ur sängen 13 ggr på sjukhuset...landat på huvudet upp & ner varje gång, ingen - även om de var flera läkare kunde hålla emot under kramperna, varenda muskel i kroppen hade tydligen spänts samtidigt och jag hade blivit onaturligt stark. 

 

På julafton hade jag haft sista kramperna, i samband med en av dom hade vänstra trumhinnan spräckts, så jag blev - och är tillfälligt döv på vänster öra. I lördags hemma här, så späckte jag höger trumhinna helt plötsligt. Jag blev då HELT döv. I måndags började lite hörsel komma tillbaka på höger öra, så i dagsläget hör jag kanske 10% av normal hörsel på höger öra, men är fortfarande döv på vänster. Antagligen diskbråck och pisknärtskada i nacken. Käkar penicilin och epelepsi-medicin ett tag för att "vara säker", trots att läkarna inte kunde hitta något som tydde på epilepsi.

 

Jag har körförbud och alkoholförbud i ca. 4 månader med risk för nya kramper, och jävligt ont. Hela min vänstra sida är extremt svag och skakig. På utskrivningspappret står det att kramperna troligtvis berodde på extrem sömnbrist, i kombination med sömntabletter och alkohol i " något hög dos " samt depression. Jag tvivlar, jag vet att jag varken druckit eller tagit sömnntabletter på ca. 1 vecka innan det här hände, det har jag kunnat kolla i efterhand med kontoutdrag och sett hur många sömntabletter jag har kvar, det gör mig än mer nojjig... Som jag sa så minns jag enbart fragment från mitten av december, men det är mycket jag glömt från senaste året...

 

Jag kom te.x inte ihåg vilket bilmärke jag hade, hur länge jag hade bott där jag bor. Stundtals kommer jag inte ihåg mitt personnummer heller...Det skrämmer mig. 

 

Hursom helst är jag sjukskriven till den 18:e januari, har lite undersökningar och läkarbesök innan dess. Jag önskar inte bli behandlad annorlunda p.g.a det här, och har ni några frågar så är det välkommet. Jag hör tillräckligt bra för att prata i telefon nu också...

 

Sov ut mina vännner, och tänk på alkoholkonsumtionen och annat som inte är bra för hälsan. Jag trodde jag var frisk och odödlig efter att ha droppat -25kg sedan i september, men ingen är odödlig. Ta hand om varandra och kramas mycket, det är helande! :)

 Alexandra & Rebecca <3

 

Björn Afzelius, min gammla fina diktare med " vi lever ännu "

 

Fick akuttid på VC efter ett samtal... sjukskriven drygt en månad till, fick dock inget ångestdämpande som jag önskade då läkaren ville att vuxenpsyk skulle sköta det. Remitterad dit....hoppas det inte tar allt för lång tid. Inte sovit på 2 dygn nu, men förhoppningsvis inatt. Känns lite bättre alltihop, fast Alexandra...jag saknar dej som fan....

Imorgon sista dagen barnvakt åt min nya 8-åriga "lillasyster", haha på nåt konstigt vis helar barn mig mer än tabletter och alkohol!

Ensamma dar, väldiga värld,
orden ekar i hennes röst.
Ingen sömn och inga svar.
Ingenting kvar mer än ett rostigt svärd,
som hugger och vrider sig i ditt bröst.
Vi ses på hjärtats bar,
det här är brustna hjärtans höst.

Här är timmarna av ovisshet
poeternas bensin
här är natten när vi räknar våra stygn
allt gick så fort

Du kan dränka dig i minnen
eller litervis med vin
du kan sjunka ner i sörjan och vända dygn
men allt är gjort