komihagmigdå

Sen höstkväll i skymningen, på grusvägen här bortom hagen - du går långsamt mot mig, och jag mot dig.

Men- vem är du? Jag kan knappt skymta konturerna längre. Nu är du nära. Vem är du? Du är jag, min själ, mitt förflutna. Jag ser att det är jag, känner igen konturerna och dragen.

Men du är sargad, ser nästan döende ut. Du är min själ, för två år sedan. Jag ber dig gå, jag har ett nytt liv nu.

Utan ett ord vänder du dig långsamt om, du förstod. Sakta ser jag mitt gamla jag vandra bortåt över åkern, konturerna blir allt svagare. Borta. Nu är jag mitt nya jag. Jag! Christopher