komihagmigdå

Höst. Men ändå känner jag mig inte lika nere som jag brukar göra, när dagarna blir allt kortare.

Kanske är det barnen som räddar mig från att hamna i samma gamla tristess och slentrianmässiga vanor?

Vems förtjänst det än är, så känns det bra att inte vara på botten – där har jag varit förut.

Nu ligger jag i min säng, i mitt mörka rum. Det är nästan helt tyst,

det ända som hörs genom sovsrumsfönstret som står på glänt är några avlägsna skrik och rop nerifrån stan.

En strimma från gatulyktornas sken tränger svagt in i mitt rum och bildar ett diffust mönster på tapeten.

Med lite fantasi kan man få det till en figur, eller kanske något djur?

Natten, jag älskar natten!

Det är inte ofta jag orkar vara uppe så länge som jag var förra året då jag inte arbetade,

men emellanåt så tvingar jag mig uppe på helgerna bara för att få uppleva natten – vaken!

Vinternätter är bäst, det är tyst och mörkt. Jag får tid att tänka på vad jag vill,

det kan vara tankar om framtiden, om ett tidigare förhållande.

Men främst av allt så brukar jag alltid hamna i filosofiska tankebanor när rätt stämning infinner sig i dunklet.

Här ligger jag i min säng, i mitt mörka rum och inväntar honom.

Min förvisso kemiske men ack så trofaste och sköna vän, John Blund.

Ungefär 30 minuter från att jag svalt tabletten däckar jag, men däremellan händer något underbart.

Jag blir varm i hela kroppen, alldeles avslappnad, ångestberfriad, lite ostadig.

Sista stadiet innan han söver mig så blir tankarna oklara,

verkligheten och omgivningen blandas med något som liknar drömmar, fast ändå inte.

Det jag ser blir en dröm, möbler förändras och allt blir glatt.

Här brukar jag också komma fram till lösningen på nästan alla problem jag grubblat över,

genialiska lösningar! Nackdelen är att jag aldrig minns vad jag kommit fram till dagen efter,

för att jag svävar mellan verklighet och overklighet. Mellan vaken och sovande.

Snart tar han mig i sitt grepp och låter mig sova. tack

Tack vänner, ni som finns här för mig och underlättar <3