missuppfatta mig rätt...
Jag har inte haft det lätt, inte alltid. För ett exempel, jag har haft totalt 8 förhållanden men aldrig varit den som gjort slut. Nu lever jag ensam. Matematiken i det är inte särskilt svår och den tror jag du kan göra själv. Jag har alltid velat kämpa vidare, lösa problemen, komma framåt!
Sedan jag var 13-14 har jag alltid varit kär, haft ett förhållande med någon jag faktiskt älskar. Tills jag blev 19, då vart jag ensam. I dagar, veckor, månader… ja, snart år har gått och känt mig tom. Jag saknar kärleken, den som känns så långt bort. För mig är kärlek en känsla, men som grundar sig på så mycket annat. Jag saknar någon att pussas och krama med. Jag saknar någon att kyssa. Jag saknar någon att hålla om och krama framför en bra film i TV-soffan. Jag saknar någon att vakna upp, tätt intill och med nyvaken blick bara titta på den jag älskar, förstå hur lycklig jag är… och sen kyssa. Jag saknar någon som älskar mig för den jag är.
Alla dumheter ni anser att jag håller på med, super och drogar till max, beror delvis på att jag i somras bara var dagar från att gå in i väggen, stressen över att arbeta och prestera har ätit upp mig inifrån.
Men framförallt beror det på avsaknaden av kärlek och en person som älskar mig för den jag är.
JAG är ingen bra människa, absolut inte någon förebild att sträva efter. Jag skiter i egentligen i mig. Det är dig jag bryr mig om!
På morgonen äter jag lite ångestdämpande för att orka med dagen, på dagen äter jag tabletter mot högt blodtryck för att överleva till kvällen. På natten äter jag sömnpiller för att kunna somna. Och det är inga grejer jag själv köpt, jag har blivit utredd och får all medicin från en läkare. Jag måste numera ta allt det för att kunna fungera. Att ha hjärta och blodtryck som en 80åring känns inge vidare.
Det känns inte så kul, att behöva äta tabletter för att kunna leva som 20 åring endast pga. Saker som hänt. Någon flickvän har varit otrogen, en annan egentligen inte ens haft känslor för mig. Sånt där tar grymt hårt på mig, det har satt spår, tro mig.
I mitt jobb som elevassistent hjälper jag en annan människa att få en framtid, säkra betyg för att tillslut kunna jobba, det känns så oerhört tacksamt att få kunna hjälpa denna människa, utan mig skulle han inte kunna bli vad han vill. Men jag skapar den möjligheter för honom!
Jag försöker att jämt vara ärlig och säga min mening, ibland blir det fel och jag sårar någon. Men har nån något ett exempel på när jag gjort det utan att själv ha blivit ledsen och sagt förlåt? Jag tror inte det…
Jag skriver bara för mig själv, för att kunna sortera och få ordning på mina egna känslor. Men visst är det kul att se hur många det är som läser… Jag undrar varför. Är det intressant? Är det för att få reda på om jag fortfarande lever och hur jag mår? En del vänner… Jag är bara ett telefonsamtal bort. Men ändå kul att någon faktiskt tycker det är intressant läsning, eller nåt… Mer info kommer imorgon om var jag är och vad jag gjort i helgen, ev. några bilder också.
Over & out // Er vän Christopher
