Ingenting har hänt
Klippan var hal och vattnet svart. Vågar man hoppa, var det mjukt emot huden? Mjukt som en varm augustinatt. Vinden stal alla ord vi sa, och det kanske var lika bra. Vi satt tysta, jag försökte bara låta allting vara. Välden är större än man tror, men jag har kämpat på och blivit stor.
Allt jag skaffat mig, ville jag ju ge till dig. Vafan har jag då jobbat för när du ler och säger nej?
Sen sa hon hejdå, och hon försvann iväg längs stranden, jag silar sand igenom handen och jag tänker; all strävan är som slott som byggs i sand.
Det är som om hösten viskat små löften, vi syns snart igen – och så drog hon iväg.
Du har ditt eget facit för rätt och fel. Du kanske bär på massa saker? Jag förstår en liten del… Hade du någon innan, vill du någon sen? Ja, jag vill säga att jag älskar dig men det är för tidigt än.
Jag hade slutat prata, jag var så van att stänga av. Du frågade vem som förstört mig, och jag gav dig inget svar. Jag tog allting för givet, det var något fel på mig. Jag måste varit någon annan – innan jag lärde känna dig
Jag känner hur jag alltmer ger upp hoppet om någonting större än vardagen. Jag var ju så oerhört stark och enormt glad en kort period. Jag ler fortfarande när jag tänker på dig, men sorgen av att inte veta om det någonsin blir likadant gör leendet kortvarigt. Jag är medveten om vart jag är på väg, hur jag långsamt faller tillbaka i de gamla vanorna. Löftet brutet, för länge sedan.
Senaste veckan har tanken om att somna in för gott stundtals varit skrämmande påtaglig. Jag har ju möjligheten, och inget att förlora. Kanske är det fel. Jag ska kanske börja ta lite risker, köra extra fort till jobbet, sluta titta mig för när jag går över vägen. Då kan ingen beskylla mig. I väntan på mitt val så fortsätter jag leva som jag gjorde innan dig, kemisk lycka i miniformat
