komihagmigdå

Jag lurar mig själv. Längtan efter kärlek blev så stark. När jag hade dig nära kändes det så verkligt, jag inbillade mig själv att det var som jag ville tro. Ibland har jag tänkt att jag nog aldrig kommer uppleva känslan igen, och kanske är det sant. Ärlighet varar längst? Du har inte sårat mig, jag har sårat mig själv genom att tro på mina egna lögner. Hoppet, längtan och styrkan är nu bortblåst. Kvar i mig finns ett hat, blott mot mig själv som jag nu äntligen igen dövar med morfin och sprit.

Doften av bakfylla och cigarettrök …

… Jag hade börjat vänja mig med att alla söndagar alltid såg likadana ut. Sommar som vår, vinter som höst. Det hade varit likadant varje söndag i många år, så länge jag mindes faktiskt. Det var inte förrän en vårdag år 2000 jag började fundera – har alla det som jag? Är jag ensam om att känna såhär?

Det var i slutet av april, snön hade försvunnit sent i år, men äntligen var det vår ute. Utanför på gården for det omkring massa bilar och sopade gångbanorna, grusdammet yrde runt och syntes så tydligt i den låga vårsolen som lyste. Jag hade vaknat upp på samma sätt som jag brukar på söndagsförmiddagar. Doften av nybryggt kaffe blandat med lukten av cigarettrök trängde igenom dörren till mitt rum från det angränsande köket. Det var av den lukten jag vaknade som så många gånger förut.

Den gångna natten hade också den tett sig som den brukar. Lördagskvällen hade jag enligt vår familjs något skeva norm spenderat ensam, 9 år gammal. Mamma och pappa var på krogen för att dricka, jag var ensam hemma och somnade i soffan framför tv-apparaten strax innan dem kom hem. Alltid när dem var ute på krogen på lördagskvällarna ansträngde jag mig till det yttersta för att hålla mig vaken. Jag kände mig orolig, ville att dem skulle komma hem tryggt och inte bråka. Det blev sällan som jag ville, vid halv-2 tiden öppnades dörren med ett hastigt ryck, jag vaknade till för en stund och lyssnade hur dem lät när du pratade ute i hallen. Var dem sådär jättekonstiga ikväll igen? Ja. Med höga röster och vinglig gång tog dem sig in i vardagsrummet där jag låg i skinnsoffan, jag blundade och låtsades sova för att slippa prata. Pappa bar mig in till mitt rum, min säng – mitt revir.

Jag var lättad över att dem i varje fall hade kommit hem, men samtidigt förtvivlad över hur dem skrek på varandra. Jag låg tyst i sängen efter att pappa stängt dörren till mitt rum, lyssnade på de höga rösterna som ekade i lägenheten. Jag fick snart en klump i magen och ögonen tårades – varför ska dem bråka? Vad har jag gjort för fel? ´Snälla, sluta skrik, tänkte jag. Jag var nu klarvaken och låg stilla för att försöka höra vad dem sade. Ögonen tårades allt mer, jag blundade så hårt jag bara kunde för att försöka klämma ut alla tårar på en gång så dem tog slut någon gång, klumpen i halsen växte och jag fick svårt att andas, jag började hulka och gråta allt högre. Nu gick det inte att hålla inne längre hur mycket jag än försökte! Jag ville inte att dem skulle höra mig, så jag tar täcket och pressar mot ansiktet i ett försök att inte höras. Jag ville absolut inte att dem skulle se mig gråta. Jag var deras lyckliga son. ”Le nu sådär fint som du brukar på skolfotot”…

Jag somnade först när det blev tyst från vardagsrummet och jag inte längre hörde skriken, minns att det hade börjat ljusna utanför mitt fönster och att några enstaka bilar hördes nerifrån motorvägen, så det måste ha varit tidig söndagsmorgon när jag föll i sömn.

Morgonen dagades och blev snabbt till söndagsförmiddag medans de välkända dofterna nådde mig. Med gruset kvar i ögonen hade jag för en stund glömt gårdagen och natten som förflutit, jag började vänja mig vid att gråta mig till sömns och ha ont i magen. Kudden var fortfarande lite blöt när jag slog upp ögonen, minnesbilderna kom snabbt tillbaka. Jag gick ut ur rummet och ställde mig i dörröppningen, där stod mamma och pappa böjda under köksfläkten med tända cigaretter och kaffekoppen i ena handen. Det var lika disigt i köket som det var på gården utanför av all rök i rummet och vårsolen som bländade mina nyvakna ögon med motljus, det gjorde att jag nästan bara såg konturerna av mina föräldrar.

På diskbänken låg ett trasigt vinglas och på bänken bredvid stod flera tomma ölburkar.

– god. morgon, sa dem nästan i kör

– god morgon, svarade jag med så glad röst jag förmådde.

Jag gick vidare in till badrummet och tappade upp ett bad, jag brukade alltid lägga mig i badkaret medans vattnet spolades upp, jag tyckte det var så skönt att till en början frysa för att sedan mer och mer känna det varma vattnet omge kroppen. I badkaret kunde jag tänka ostört, där var det ingen som störde mig. Skulle jag trots det höra bråk som inte alltför sällan fortsatte på söndagen så kunde jag dra ur proppen och samtidigt öppna vattenkranen helt så att det strilande vattnet dövade skriken.

Jag vill inte snärja eller binda dig 
Även om du säger att jag får 
Nej, jag vill bara kyssa dig på munnen 
Och säga tack för allt innan jag går 

Dom band som binder mig här 
Ska jag långsamt lösa upp 
Då jag vet att jag gjort allt jag kan 
Ger jag mig rätten att ge upp 
Det blir aldrig bättre 
Jag vill alltid närmre 
Längtans trådar som snärjer oss som vill mer 
Bunden till händer, fötterna bundna 
Tyngda faller vi ner 

Och jag vill aldrig va nåt tungt för dig 
Som hindrar dig från att resa dig upp 
Dom band som binder mig här 
Ska jag långsamt lösa upp 

Självbiografi i detalj. Jag vet att många av grälen förorsakades av enbart mig själv, jag lever än med ångesten över att ha varit orsaken till er olycklighet. Än idag gör jag fel saker, jag tar fel beslut och är otillräcklig. Jag lurar mig själv! Malin, fina Malin.

Jag är bra