I skuggan av mig själv
Jag vaknade tidigt imorse, blev väckt av en väldigt kär vän per telefon. Jag minns inte dina ord eller vad jag själv sa, men jag minns att jag log när jag hörde din röst. När vi pratat klart satte jag mig i den gamla skinnfåtöljen i rummet som vetter mot soluppgången. Det var tidig morgon och höstens karga morgonsol trängde igenom det smutsiga fönstret och skapade en gul-orange färg på den slitna tapeten.
Jag tittade upp på väggen och såg de gamla skolfotografierna på mig från mellan och högstadiet, vad olik jag var! Kände knappt igen mig själv, men jag började fundera om livet var enklare då. Jag såg ju så lycklig ut på bilderna. Jag tänkte;
Varje år sa dem – Le nu sådär fint på skolfotot i år också. Le fint? Tänkte jag. Se glad ut. Jag trodde att ett leende skulle komma spontant om man var lycklig eller glad. Jag kände mig inte alls lycklig på den tiden, men för eran skull tvingade jag fram ett leende under en kort stund när bilden togs , så ni ska känna glädje när ni ser tillbaka på fotona, på er lyckliga – och glada son.
Vilket hyckleri! Det påklistrade leendet har numera blivit en del av mig, jag måste le för att verka normal, även om själen gråter. Jag vet inte om jag gjort något bra hittills i livet, men kanske har jag lyckats glädja några med min tröst.
Idag har jag tagit morfin och skjutit för andra gången i armen, än så länge. Jag kan inte påstå att jag ångrar mig. I skrivandets stund ekar ambulansens sirener nerifrån stan. Här hemma hörs bara skrik och dörrar som smälls igen. Jag vill inte finnas här, i den dystra verkligheten. Jag tar en sömntablett till och drar täcket över huvudet, nu flyr jag in i drömmen om ett bättre liv. Godnatt
Ni som känner mig vet. Ni ser mina pupiller och förstår. Förlåt mig.
