Jag måste sluta med
att vara så konkret och saklig i det jag skriver. Det kan kanske vara farligt.
Idag dör en person av tunga droger. Igår dog en annan – och dagen innan dess dog också en. Varje år är det omkring 400 personer som dör i förtid pågrund av drogmissbruk i Sverige. Christopher var en av dem… http://static.sr.se/Laddahem/Podradio/p3_verkligheten/SR_p3_verkligheten_111120_2f6248.mp3
Länken går till ett 25-minuter långt reportage i P3 från i söndags, ”verkligheten berättar”.
Ikväll har jag lyssnat om, och om igen på berättelsen om Christopher som dog av en överdos när han bara var 26 år. Jag ser likheter mellan han och mig, men det var först namnet som fick mig stelna till, han hette som jag. Tårarna har runnit de senaste timmarna, tankarna blir många, frågorna fler. Men det finns inga svar. Jag tänker att jag inte ska sluta som han, inte gå samma öde till mötes. Men jag inser själv att blott den tanken skriker DUBBELMORAL. För vad är det jag håller på med just nu? Senaste åren? Ja, ni som läst… Ni vet MIN berättelse, tills idag.
Jag vill inte heller vara den som längre försöker försköna eller förklara bort ett missbruk, ikväll är jag kluven med många tankeställare inom mig. Men helst krasst, jag lever en inrutat och tråkigt liv, jobbar 8-17 och har rutiner för allt, ganska tryggt kan man ju tycka. Men helt utan spänningen, den har jag hittat genom annat, droger.
När jag svalt dem så hamnar jag kort i en förbättrad värld, problemlös. Jag blir filosofisk vilket jag älskar, tycker att jag har lösningen på allting. Priset jag hittills fått betala är några vänner som lämnat mig, men vad kommer det slutgiltiga priset att vara. Är det värt det?
Mer går inte att skriva ikväll, men mycket mer kommer snart. Mer personligt. Med kroppen full av vin och sömntabletter, ögonen fulla av tårar och huvudet fullt av tankar ska jag nu sova, för att imorgon vandra vidare i mitt inrutade, spänningslösa liv. Eller?
