komihagmigdå

Vem

Läser?

Skriver jag för?

Bryr sig?

Är jag…?

Och, vart är jag påväg?

Jag bryr mig i varje fall inte. Nej, jag orkar inte bry mig längre. Det enda jag bryr mig om, som är viktigt för mig är mitt jobb, och det tänker jag aldrig ge upp! Ni får hata mig, och sticka. Jag blir ledsen - för ni betyder mycket för mig, men jag klarar inte att leva som ni vill.

Jag gör som jag vill, trots att jag ledsamt nog kommer förlora er som fortfarande finns kvar. Många har stuckit och fler kommer nog göra det. Jag får överleva.

Har hittat en laglig drog, Etizolam som jag fick hem idag från internet. Det är benso som turligt nog ännu inte är klassad i Sverige, några mg tillsammans med en karta morfin och lite sprit har dövat den ångesten jag hade ikväll, så skönt att slippa tänka! Ni kan få kalla mig knarkare och missbrukare, det har jag i sådana fall varit i långt över 1 år. En sak som kanske är svårt för er att förstå är att jag är så pass ”förnuftig” och påläst att jag aldrig låter drogerna ta över mitt liv, jag håller min tolerans på en rimlig nivå vilket gör att jag aldrig blir fysiskt beroende av preparaten.

Jag vet om halveringstiden på allt jag stoppar i mig, vad som är farligt och inte. Alla droger är farliga tänker ni nu. Ja, självklart är det inte bra att bruka droger, lagliga som olagliga, men när jag känner att min tolerans börjar öka och att suget efter något tar över och blir för stort så tar jag ett uppehåll tills toleransen sjunkit igen – vilket medför att jag faktiskt aldrig kan bli fysiskt beroende. Det psykiska beroendet att trycka i mig något för att döva min ångest finns nästan jämt, men även där har jag satt egna gränser för mig själv för att inte utveckla att drogberoende.

Ni tycker kanske att allt jag säger är ren bullshit, varsågoda…

Jag mår inte bra och det vet ni, jag lever ett tråkigt och slentrianmässigt liv men sköter det jag ska. Ibland livar jag upp tristessen med kemikalier i brist på kärlek, så låt mig göra det.

Det är den jag är, nu för tiden. Det fungerar tills det slutat fungera, och då löser det sig.

Jag saknar många som lämnat mig för den jag blivit, och jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Vem vill vara vän med någon ni klassar som knarkare? Knappast ingen skulle jag tro. Känslorna väller över mig. Många gånger gråter jag mig till sömns, gråter på jobbet och vaknar med kudden blöt av tårar, men jag klarar fortfarande av det jag ska och är både omtyckt och framgångsrik på jobbet.

Ni som fortfarande stannat hos mig trots den jag blivit är uppskattade, men kämpa inte för att jag ska bli den jag var. Jag är den jag är nu, jag har förändrats på många sätt, men lever ännu. Ändå är jag mig själv, samma person med samma personlighet som tidigare.

Minnena av vad ren lycka är vag, minns inte längre känslan. Besvarad kärlek är ett minne blott och kommer troligen så förbli också.

Malin; läser du i boken jag köpte dig? Hoppas den inte var allt för dålig. Jag hoppas du kommer må bättre snart och kan komma tillrätta med dina problem och din ångest. Du ska veta att du är den enda som fortfarande glädjer mig emellanåt, då har betytt så mycket mer än du någonsin du nånsin kommer förstå.