Märkena finns kvar
EDIT SÖNDAG:
Klockan är mitt i natten.
Jag vet
Jag har märkena kvar, märkena från en hjärtstartare på mitt bröst och mage från förra helgen. Jag minns, men vill inte.
Jag har druckit ikväll, mycket. Så mycket att jag spytt flera gånger om för att sedan hälla i mig så mycket jag bara kan igen. Vill inte vara här, trivs inte som det är.
För 1 vecka sen låg jag på intensiven, mitt livs läskigaste dag efter en överdosering av droger. Jag blev räddad, sekunder från att aldrig mer vakna igen. Den natten tänkte jag att jag aldrig, ALDRIG mer ska göra om det. Nu är det lördag…./söndag morgon. Jag bryr mig inte längre, jag är inte värd ett piss!
Imorgon ska jag göra allt jag kan för att åter få tag i mina kära piller, men den här gången inlåst på mitt rum. Jag vill inte bli räddad.
Två saker kan jag konstatera idag, 1.) Jag har VÄRLDENS finaste, bästa vän – REBECCA – jag älskar dig så jävla mycket! Jag behöver dig mer än vad jag vill ha dig. 2.) Jag har äntligen helt tappat känslorna för dig MALIN – och det känns så jävla skönt, jag blir inte längre sårad över vad du gör eller hur du beter dig, för mig är du numera luft – trots minnena som lever kvar!
Från den djupaste platsen mörkaste delen
Av min själ vill jag berätta det här
Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder
Vad som än händer…
Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtar prickar dig
Hälsa till satan, vi hörs
Jag hoppas att olika olyckor händer
Du vet vad jag känner
Jag vet att du hör
