komihagmigdå

Alla är dödliga.

Helgen hade jag sett fram emot länge, hade doseringar och tidpunkter planerade i detalj. Men det blev inte som jag tänkt mig.

Bästis var med mig i helgen, på fredagen när jag kom hem från jobbet slängde jag genast i mig första dosen och inväntade effekt, 2 timmar senare kände jag så lite att jag bestämde mig för att dubbla dosen och hälla i mig 12 cl starksprit.

Kvällen började bli lite mysig, jag kände hur jag mjuknade till i kroppen och all ångest försvann. Vi åkte upp och handlade lite senare på kvällen. Allt var så underbart, nu började det kännas som jag föreställt mig hela veckan. Men det vände fort.

Vi hade precis varit ute på promenad med hunden, allt kändes så jävla bra! Jag gick in i mitt rum medans bästis gick in på toa. När jag öppnar dörren till rummet går det kalla kårar längs ryggraden. Jag tittar mot fönstret som står på glänt längst bort i rummet, stelnar till av ren skrek. Där klev kortvuxna, svartklädda människor in genom mitt fönster med kniv i högsta hugg – en efter en.

Jag kunde inte röra mig, visste inte vad jag skulle göra. De sprang mot mig, med kniven riktad. Jag vände huvudet och fäste blicken mot spegeln istället, samma sak där… De svartklädda människorna klättrade ut från spegeln med kniv snabbt springande emot mig.

Jag har aldrig någonsin känt sådan skräck i hela mitt liv, kände hur hjärtat bankade på osannolikt fort.

Då kom bästis in i rummet. Jag minns att jag sa ”Det här är läskigt” – och kramade henne. Sen är det svart. Jag hade fallit ihop krampande på golvet. Andningen hade upphört…hjärtat stannat. I cirka 2 minuter var jag ´död´… Nästa sak jag minns är två ambulansmän som står ovanför mig där jag ligger. Jag hör dem inte, men jag ser dem och då förstår jag att något hänt.  Mitt hjärta hade efter hjärt-och lungräddning börjat slå igen. Jag levde!

Bästis åkte med mig i ambulansen till sjukhuset. Jag hamnade så småningom i en sjukhussäng på intensivvårdsavdelningen tillsammans med 2 andra, och 3 läkare. På bröstet fick jag massa elektroner kopplad till en hjärtstartare, på ena armen en blodtrycksmätare, andra en kanyl utifall jag skulle behöva något insprutat i blodet. På fingret hade jag något som mätte hur mycket syre jag fick.

Bästis var inte kvar längre. Innan det var sovdax så fick jag gå på toa, men jag fick inte låsa dörren – där utanför stod en läkare och lyssnade så jag inte började krampa igen… Hon var tvungen att prata med mig hela tiden.

Jag sov inte alls den natten på sjukhuset. Mina blodvärden var bra, min hjärna hade inte tagit skada av syrebristen. Den natten stirrade jag upp i taket, enda fram till lunch nästa förmiddag när jag fick åka hem. Jag tänkte, på allt. På dig. En låt ekade i mitt huvud, Lars Winnerbäck – Ingen soldat

Himlen faller ner, 
det svider till där kniven skar, 
jag har varit vaken hela natten, 
känt om hjärtat sitter kvar, 
känt om hjärtat sitter kvar. 

Jag har litat på imorgon 
som en troende tror. 
Jag skulle gjort så annorlunda 
om jag gick i andra skor, 
om jag gick i andra skor. 

Jag är ingen soldat, 
jag har inga vapen att ta till, 
inga korståg jag vill gå, 
ställ mig inte i ett led, 
du får mig aldrig att stå still, 
jag fungerar inte då, 
jag är ingen soldat, 
jag tänker inte så. 

Jag har härjat krig i huset, 
jag har härjat krig i mig, 
mina ögonlock är tunga nu 
snart drömmer jag om dig, 
snart drömmer jag om dig. 

Jag har aldrig stått vid fronten 
eller försvarat det jag har. 
Men i skärvorna och flagorna 
ligger ändå allting kvar, 
ligger allting ändå kvar 

jag är ingen soldat, 
har inga vapen att ta till, 
inga korståg jag vill gå, 
ställ mig inte i ett led, 
du får mig aldrig att stå still, 
jag fungerar inte då, 
jag är ingen soldat, 
jag tänker inte så. 


I rispan från min vrede, 
ska jag sätta jord och så, 
i skuggan av din stolthet 
ska jag resa mig och gå. 

Jag är ingen soldat, 
jag har inga vapen att ta till, 
inga korståg jag vill gå, 
ställ mig inte i ett led, 
du får mig aldrig att stå still, 
jag fungerar inte då. 

jag är ingen soldat, 
jag har inga vapen att ta till, 
inga korståg jag vill gå, 
ställ mig inte i ett led, 
du får mig inte att stå still, 
jag fungerar inte då, 
jag är ingen soldat, 
ingen soldat, 
jag tänker inte så.

Jag fick höra av läkarna att jag haft änglavakt, att det var sekunder från att jag inte hade levt idag. Imorgon. Jag tänkte; vafan har jag gjort? Jag ska aldrig mer ta någonting, ALDRIG. Här ligger jag nu ensam i min säng, den vanliga söndagsångesten tränger på och jag önskar att jag var i ett rus- igen. Men nej, jag får inte! Glömmer aldrig 9:e december

En sak kan slå fast vid efter helgens händelse, jag har världens finaste vän – MIN BÄSTA VÄN!

Over&out / Er Chrippe