Snälla, läs och försök förstå...
...Även om jag själv inte förstår. I mitt allra första inlägg i bloggen berättade jag om midsommarafton i skärgården när jag försökte ta mitt liv med alkohol och droger, jag var bara millimeter från att lyckas, jag var så nära! Ikväll, och några andra gånger har jag verkligen önskat att lyckades den kvällen. Jag har precis stått 1 timme i duschen och gråtit. Vad fan håller jag på med? Jag kan villigt erkänna; jag är både knarkare och alkoholist, det är inget jag är stolt över, och vill absolut inte ha sympati från andra...
Det är mitt eget fel, mina korkade val som jag gjort när livet har jävlats med mig. Sen jag var 14 år har jag druckit lite sådär varje helg, senaste året har jag använt droger då och då, några gånger i veckan. Senaste månaden har jag supit varje kväll och om jag varit ledig även hela dagen, jag har tryckt i mig droger; morfin, benso, opiater... ja, till och med heroin. Den här helt sjuka situationen har jag använt mig av tills jag tillslut däckat på soffan. Jag tror att jag snittat någonstans kring 2 liter vin om dagen, och galet mycket droger.
Helgen som har varit har skrämt mig, igår gick jag ut på krogen med 2 vänner, innan det tryckte jag i mig lite bladningen av olika piller. Jag vart helt borta, jag minns de 2 första timmarna på krogen.. De andra 5 är borta. Tydligen hade jag varit helg borta, närmast okontaktbar. Det skrämde mig, och mina vänner också, självklart. Jag lovade mig själv och även mina vänner att sluta med drogerna... och jag har lovat mina föräldrar att börja dricka mindre.
Men, jag är beroende av båda sakerna. Ikväll, för att dämpa min ångest slängde jag i mig ytterligare några tabletter för att må lite bättre, det hjälpte inte särskillt mycket, tårarna rinner och ångesten äter upp mig inifrån. Ångesten för att jag har ett skruvat liv och misshandlar min egen kropp med allt jag trycker i mig. På grund av mitt missbruk har jag hittills lyckats fått enormt högt blodtryck, fick åka till akuten för det. Ibland domnar mina ben bort, jag kan inte röra dem, min hjärna har blivit så jävla seg, jag mår skit.
Vad ska jag göra? Sluta med allt dedär då, tänker du säkert. Men jag KAN INTE! Jag är beroende och tänker absolut inte söka hjälp för det, i sådana fall ska jag ta mig ur det på egen hand. Jag har en underbar familj, underbara vänner.. Varje gång jag tar något så får jag ännu mer ångest för jag känner att jag sviker dom, som en ond cirkel, I guess? Varje månad måste jag gå till apoteket för att hämta ut imovane, sömnmedicin som jag måste ta för att kunna somna de dagar jag jobbar... Och imovane är också benso, samma sorts drog jag använder för att bli hög. Jag trodde på något vis att jag hade allt under kontroll, men jag börjar sakta inse nu att jag inte har det. Jag är en missbrukare, du är vän med en knarkare och alkoholist. Hur känns det? Varför lämnar ni inte bara mig, jag kan omöjligt vara någon som är värd att ha som vän. Jag vet inte vad jag ska göra.
Det ända positiva är att jag trots allt detta lyckats sköta mina jobb och är jävligt omtyckt där. Jag har ljugit för mig själv, inte trott på när ni sagt hur allvarligt det är. Men jag förstår nu. Helst av allt vill jag försvinna härifrån, men ändå inte... Det som skrämmer mig är att jag har allting hemma, om jag vill kan dö inom 30 minuter. Jag hatar mig själv för den jag är, jag hatar mig själv för de vänner jag sårat på grund av allt det här. Ärligt talat, vore det inte bäst om jag bara försvann... Ni slipper bry er om mig, och jag slipper vakna med en klump i magen varje morgon och gråta mig till sömn på kvällarna. En win-win situation, eller hur? Jag orkar inte inte vara kvar här, hur fan ska jag orka ta tag i all skit? Fortsätter jag som jag gör med min livsstil kommer jag vara död inom något år ändå. Jag är så trött på allting! Jag en förstörd person, hälsa som en typ 80åring och antagligen en lever som en tvättäkta alkoholist. Jag gör ingen nytta i den här världen Kan något förstå mig? Jag saknar någon bredvid mig i sängen, någon att få hålla om,jag saknar en flickvän, känner mig så ensam och onödig. Men det är klart att ingen vill ha mig, jag är som jag är och vem fan vill bli tillsammans men en trasig person, med en trasig själ fylld av ångest?
