komihagmigdå

2009-10-05

Klockan är strax efter 8 nu när jag börjar skriva. Jag lever, knappt. Jag har gråtit idag, självklart har jag gråtit. Jag har gråtit i skolan, men jag tror bara det var 2 som såg mig, Pontus och Pontus, ja … båda heter Pontus. Dom sa ingenting, eller jag och Ljungqvist pratade lite, men inte direkt om varför jag var ledsen, fast det vet han, men jag orkar inte prata om det.

Jag var precis ute med bilen, letade efter en butik som inte längre fanns. Det är fullmåne ute, gissa vad jag tänkte på när jag satt där i bilen? Knappast svårt att gissa. Jag var tvungen att stanna bilen 2 gånger för att mina ögon vart för blöta, jag grät så att jag inte såg något. Mina tårar bara rinner. Jag orkar inte skriva riktigt om hur jag känner, jag skriver bara hur jag mår, för jag orkar inte tänka på det, okej?

Okej… varför skriver jag ”okej?”  – Jag vet ju inte vem jag skriver till, om någon ens kommer att läsa det här. Ja, hon är inne på MSN nu, hon har bytt namn 2 eller 3 gånger på 20 minuter, jag tror hon gör det för att hon ser att jag också är inne. Men vi ska inte prata än, det har hon sagt, hon sa det imorse. Jag grät imorse. Förresten så har jag gråtit hela dagen, nej, helgen.

Men jag har varit duktig idag ändå, jag har gått i skolan. Jag kom i tid! Efter skolan jobbade jag några timmar på den där skolan. Jag orkar inte skriva om det heller. Jag ska jobba imorgon också, om du undrar.

Jag tänker på dig. Jag undrar om du tänker på mig? Jag tror det, jag hoppas du tänker på mig också, men jag vågar inte gissa vad du tänker om mig. Nej, jag vågar inte gissa vad du tänker om mig, jag är en feg jävel, en elak jävel. Jag vill inte vara elak mot dig, jag bara har så starka känslor, dem är svåra att kontrollera. Men jag tror inte jag bara har vart elak, jag tror att jag gjort dig glad också, att jag gjort dig lycklig. Du har i alla fall skrattat, när vi har pratat.

Jag har försökt göra allt för dig, för att det ska gå bra för dig, och att du ska må bra. Mitt försök räckte inte, eller? Jag ser på MSN att du lyssnar på musik, säkert på spotify. Jag hjälpte dig med spotify och du vart glad, tror jag. Det är tomt och tyst, ingen mobil piper 150 gånger om dagen… Det piper ingenting, mobilen är tyst. Helt tyst. ”One of us – Joan Osborne”, du spelar den hela tiden. Jag vill lyssna på den också, men jag gör inte det, jag är rädd att börja tänka för mycket igen. Jag försöker att inte tänka, på det. Du vet vad. Men det går inte. Går aldrig.

Just det, jag har glömt säga en sak. Du visste det säkert redan, att jag har börjat med sömntabletterna igen alltså. Självklart har jag börjar ta sömntabletter igen, annars skulle jag nog inte leva idag. Jag skulle väl leva, men jag skulle bara ligga dygnet runt i sängen. Det vill jag inte, du har lärt mig kämpa. Du har lärt mig mer än du tror, vad, orkar jag inte berätta.

Jag har mycket mer att berätta, men jag gör det imorgon kanske. Nu kan jag inte skriva mer, nu kommer tårarna igen och dem är alldeles för många. Nu gråter jag. Jag älskar dig.

Jag tänker på dig. Jag undrar om du tänker på mig?