Ett snedsteg bort

Jag vet hur livet har behandlat dig
Så, jag vill inte klandra dig,

Du lever livet på kanten
Säger livet har runnit ut i sanden
Så du har din framtid i handen
För i flaskan finner du din ande
Du säger du ska fly landet
Lämna skiten för livet på stranden
Fan vi tappa bort dig samma stund som du fann den
Kärleken som rinner in i armen 
Men jag känner dina tårar svida mera än mina egna
Så jag vill inte klandra dig

Jag bara saknar den gamla dig


Okej. Såhär är det! The bitter truth is this. Senaste veckorna, eller månaderna har mitt dygn sett ut på det här sättet; Vakna vid lunchtid, full med ångest, eventuellt åka till systemet eller handla en pizza ( några gånger i veckan ).. satt mig datorn fram till 15.00 - 16.00, gått till jobbet och knegat. Vid 22.30 har jag kommit hem, korkat upp cider och vin..Ibland med droger, opiater i kroppen. Efter midnatt brukar jag inte minnas vad som hänt, men jag ser dagen därpå att flera liter dricka är borta. Brukar däcka på soffan mitt i natten nån gång, vid 5-6 på morgonen vaknar jag, undrar lite vad som hänt ... tar en sömntablett och går och lägger mig...Vaknar vid lunchtid.. Systemet...jobbet. And the story continues like this. På kvällarna tycker jag oftast mest synd om mig själv och känner mig som ensamast. Sure, I'm a sad person.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0