Dåtiden i det grå och längtan tillbaka
Länge sedan jag skrev här. Tror inte det undgått någon att jag är känslig. En tänkare. Jag tänker inte scrolla ner och titta tillbaka på vad jag skrivit tidigare, jag vet vem jag var då, hur illa jag betedde mig och hur jag plågade hela mig på olika sätt. Blickar jag tillbaka kommer känslorna tillbaka.
Att jag skriver här just ni idag beror på att igår var det 4 år sedan vi träffades, för första gången Nathalie. 4 år, du var 13 år och bara dagar från att bli 14. Jag minns den underbara tiden i det gråa bergshamra. Klotter och kyla blandades med skratt och värme. Varje kväll. Det är ingen kärleksförklaring, men vi vet båda att det är något. Senast i fredags låg du tätt intill med huvudet på min arm och berättade hur mycket du gillar att vara med mig. Jag med! Värme, kyssar. Fast på ett annat sätt än förut. Jag vet inte, vad är vi? Vad kallas det…
Nathalie, du är bara 16 år – 17 imorgon. Vad gör du med ditt liv? Skolan? Familjen? Det går åt fel håll. Nu väntar du barn. Med en kille som varit otrogen, precis som du. Du är fortfarande 16 år. Jag får en klump i halsen, jag tror inte det är vad du vill! Hur ska det gå? Du beter dig inte vuxet på något sätt, inte då, och inte nu. Du är fortfarande ett barn hur man än vrider och vänder på det så bär du ansvaret för vad som händer nu.
Bara du äger rätten att bestämma över ditt liv, du gör dina val. Men jag kan inte låta bli att önska att vi 2 vore tillbaka i den grå förorten där allting började. I stank och kyla med fula betonghus som omringade oss så lös du upp allt. Jag drömmer mig ofta tillbaka dit, till en tid när allt var självklart och mycket lättare.
Hur korkad jag än tycker att du är nu, så önskar jag få finnas vid din sida, om än bara som en stöttepelare. Minnena dör aldrig. Det var som igår.
Jag bara hoppas du hör av dig….
