komihagmigdå

Fan! Jag hör så mycket fina ord från er alla. Tror ni verkligen jag är bättre? Innerst inne. Det gör mig varm och glad, tack snälla ni underbara människor som finns där - jag älskar er! Ikväll; lite lagom stor klump i magen. Boxen jag köpte i eftermiddags strax slut, glaset på nattduksbordet o sömntabletterna inom räckhåll. Glömde ju bort att jag jobbar imorgon!

För dig.

 

Glöm allt föregående. Glöm mitt trångsynta och alltid så lättlurade jag. En chans kom, och jag tog den. Lika snabbt försvann den från mig och lämnade det tomhål jag är så jävla trött på att leva i.

Jag förväntar mig för mycket de stunder jag önskar en period av lycka, en period som varar längre ett par dagar. Jag är inte arg på dig, eller dig. Bara trött på att vara alltför godtrogen och att alldeles för snabbt ana något gott. Jag klandrar dig.

Ni, vilka nu ni är som läser här emellanåt vet ju om mitt ”förflutna”. Idag kom ett brev från polisen att jag blev frikänd från misstanke om narkotikainnehav, och att jag också var negativ på proverna jag tvingades ta. Jag visste att jag var ren vid tillfället. Nu- ikväll så står jag i ett vägskäl. Ett tomt jävla mörkt vägskäl. Ena vägen leder uppför berget –därifrån kan jag se hela mitt liv och människor på ett vettigt sätt, där uppe får jag perspektiv och kan vara den jag vill. Men det är en lång väg upp….

Den andra är så mycket enklare att gå, nedför hela vägen och det är bara att följa med. Där blir jag den jag var, för bara 1 månad sedan. Där nere stänger jag in mig i min bubbla och rullar på i mitt egoistiska hamsterhjul, nedför, nedför och runt. Tar jag den lätta vägen nedför så är jag såklart medveten om mycket.

Jag vet att jag sårar några, inte många. Jag har inte så många vänner. 4-5 st kommer beröras, och min familj, 3 st. Å andra sidan har så många sagt till mig att jag måste tänka på mig själv mer. Vänner och föräldrar, till och med arbetskollegor. Jag vill alla väl, men ska jag lyssna på era råd så tolkar jag det som att jag ska göra vad som är bäst för mig, och ibland inte göra vad andra anser rätt.

 

Då blir det nedför! Jag sårar några, kanske några som en gång älskat mig någon gång för den jag är. Men, jag klarar inte fler smällar. Det finns fortfarande sår som aldrig läker, och de är många. Ett slag direkt rikakt mot hjärtat och öppna sår kan jag inte gå igenom, inte igen.

 

Jag har bitit ihop så gott jag kan hela livet. Med hjälp av vänner, bup, soc., UM, intensivvårdsavledningen, psykologer, beroenderådgivningen och psykiatrier. Jag är trött på det nu. En människa orkar mycket. Inte allt.

 

Dina ord du skrev ikväll –GLÖM MIG—De order skar djupt i mig. DU GAV INGEN FÖRKLING?!  Rev upp gamla sår och hoppet, hoppet om oss var som bortspolat. Det gick fort nu. Jag hade tänkt kämpa för ditt mående vad som än händer och hur det än gång. Mina jag respekterar ditt ord . . . Glöm mig  . . . Det var din önskan och nu är den sann. Det fina jag trodde bara var början för oss vad slutet. Hejdå Malin, hoppas du mår bättre snart.

Imorgon ska jag ut till landet med familjen, en midsommar utan vänner i närheten. Denhär helgen ska jag göra vad jag känner för. Dör jag så dör. Blir jag dömd igen till värre brott så bryr jag inte. Livslusten försvann med några få ord.

 

Önskar dig Malin, och ni andra också all lycka i framtiden! Extra stort tack till dig Matilda för ikväll <3 Men jag kan inte sträva uppåt igen, det här är mitt vad och försöker någon ändra på det blir jag förbannad.

 

Och Malin, du har sagt ditt nu. Din önskan accepterade jag nu är det slut. Tack för några få dagar av glädje, kyssar och något speciellt i som låg i luften hela tiden.

 

Tack för den korta tiden tillsammans med dig, Malin Ljungkvist

Jag gjorde det jag trodde var bäst.

Och tack för mig. Hejdå

Er Christopher