Hemma igen, ensam
Nu öppnar sig stupet under mig igen. Ensam utan någon, jobb. Sommaren flög förbi och snart är mörkret och hösten här. Med 200 dagars vinter. Inte fick jag någon kärlek på våren, som följde mig under sommaren. Lika jävla ensam och nere som samma tidpunkt förra året...Fast, då hade jag vänner. Nu har jag bara mig och jag som om det vore redan bestämt.
Snälla hjälp mig... hur ska jag klara kylan, mörkret och tristessen som stundar? Nu när det är ljust och varmt fast jag är lika på djupet som alltid. Med nån vid min sida skulle allt flyta på så mycket lättare. Men - jag lovar, jag kämpar. Varje minut, en sekund i taget. Biter ihop, ögonen tåras och längtan om ett slut igen blir påtaglig. Men... jag kämpar, jag vet inte för vem. Knappast mig själv, men för någon jag nånstans inombords hoppas återvänder ensam till mig.
Telefonen är lika tyst som förra veckan, och veckan innan det... tänk om jag bara kunde få återuppleva några sekunder av ömsint närheten igen. Jag kämpar utan stöd.
Hemma igen, ensam
Nu öppnar sig stupet under mig igen. Ensam utan någon, jobb. Sommaren flög förbi och snart är mörkret och hösten här. Med 200 dagars vinter. Inte fick jag någon kärlek på våren, som följde mig under sommaren. Lika jävla ensam och nere som samma tidpunkt förra året...Fast, då hade jag vänner. Nu har jag bara mig och jag som om det vore redan bestämt.
Snälla hjälp mig... hur ska jag klara kylan, mörkret och tristessen som stundar? Nu när det är ljust och varmt fast jag är lika på djupet som alltid. Med nån vid min sida skulle allt flyta på så mycket lättare. Men - jag lovar, jag kämpar. Varje minut, en sekund i taget. Biter ihop, ögonen tåras och längtan om ett slut igen blir påtaglig. Men... jag kämpar, jag vet inte för vem. Knappast mig själv, men för någon jag nånstans inombords hoppas återvänder ensam till mig.
Telefonen är lika tyst som förra veckan, och veckan innan det... tänk om jag bara kunde få återuppleva några sekunder av ömsint närheten igen. Jag kämpar utan stöd.
Snälla hjälp mig... hur ska jag klara kylan, mörkret och tristessen som stundar? Nu när det är ljust och varmt fast jag är lika på djupet som alltid. Med nån vid min sida skulle allt flyta på så mycket lättare. Men - jag lovar, jag kämpar. Varje minut, en sekund i taget. Biter ihop, ögonen tåras och längtan om ett slut igen blir påtaglig. Men... jag kämpar, jag vet inte för vem. Knappast mig själv, men för någon jag nånstans inombords hoppas återvänder ensam till mig.
Telefonen är lika tyst som förra veckan, och veckan innan det... tänk om jag bara kunde få återuppleva några sekunder av ömsint närheten igen. Jag kämpar utan stöd.
Hemma igen, ensam
Nu öppnar sig stupet under mig igen. Ensam utan någon, jobb. Sommaren flög förbi och snart är mörkret och hösten här. Med 200 dagars vinter. Inte fick jag någon kärlek på våren, som följde mig under sommaren. Lika jävla ensam och nere som samma tidpunkt förra året...Fast, då hade jag vänner. Nu har jag bara mig och jag som om det vore redan bestämt.
Snälla hjälp mig... hur ska jag klara kylan, mörkret och tristessen som stundar? Nu när det är ljust och varmt fast jag är lika på djupet som alltid. Med nån vid min sida skulle allt flyta på så mycket lättare. Men - jag lovar, jag kämpar. Varje minut, en sekund i taget. Biter ihop, ögonen tåras och längtan om ett slut igen blir påtaglig. Men... jag kämpar, jag vet inte för vem. Knappast mig själv, men för någon jag nånstans inombords hoppas återvänder ensam till mig.
Telefonen är lika tyst som förra veckan, och veckan innan det... tänk om jag bara kunde få återuppleva några sekunder av ömsint närheten igen. Jag kämpar utan stöd.
Snälla hjälp mig... hur ska jag klara kylan, mörkret och tristessen som stundar? Nu när det är ljust och varmt fast jag är lika på djupet som alltid. Med nån vid min sida skulle allt flyta på så mycket lättare. Men - jag lovar, jag kämpar. Varje minut, en sekund i taget. Biter ihop, ögonen tåras och längtan om ett slut igen blir påtaglig. Men... jag kämpar, jag vet inte för vem. Knappast mig själv, men för någon jag nånstans inombords hoppas återvänder ensam till mig.
Telefonen är lika tyst som förra veckan, och veckan innan det... tänk om jag bara kunde få återuppleva några sekunder av ömsint närheten igen. Jag kämpar utan stöd.
Hemma igen, ensam
Nu öppnar sig stupet under mig igen. Ensam utan någon, jobb. Sommaren flög förbi och snart är mörkret och hösten här. Med 200 dagars vinter. Inte fick jag någon kärlek på våren, som följde mig under sommaren. Lika jävla ensam och nere som samma tidpunkt förra året...Fast, då hade jag vänner. Nu har jag bara mig och jag som om det vore redan bestämt.
Snälla hjälp mig... hur ska jag klara kylan, mörkret och tristessen som stundar? Nu när det är ljust och varmt fast jag är lika på djupet som alltid. Med nån vid min sida skulle allt flyta på så mycket lättare. Men - jag lovar, jag kämpar. Varje minut, en sekund i taget. Biter ihop, ögonen tåras och längtan om ett slut igen blir påtaglig. Men... jag kämpar, jag vet inte för vem. Knappast mig själv, men för någon jag nånstans inombords hoppas återvänder ensam till mig.
Telefonen är lika tyst som förra veckan, och veckan innan det... tänk om jag bara kunde få återuppleva några sekunder av ömsint närheten igen. Jag kämpar utan stöd.
Snälla hjälp mig... hur ska jag klara kylan, mörkret och tristessen som stundar? Nu när det är ljust och varmt fast jag är lika på djupet som alltid. Med nån vid min sida skulle allt flyta på så mycket lättare. Men - jag lovar, jag kämpar. Varje minut, en sekund i taget. Biter ihop, ögonen tåras och längtan om ett slut igen blir påtaglig. Men... jag kämpar, jag vet inte för vem. Knappast mig själv, men för någon jag nånstans inombords hoppas återvänder ensam till mig.
Telefonen är lika tyst som förra veckan, och veckan innan det... tänk om jag bara kunde få återuppleva några sekunder av ömsint närheten igen. Jag kämpar utan stöd.
Hemma igen, ensam
Nu öppnar sig stupet under mig igen. Ensam utan någon, jobb. Sommaren flög förbi och snart är mörkret och hösten här. Med 200 dagars vinter. Inte fick jag någon kärlek på våren, som följde mig under sommaren. Lika jävla ensam och nere som samma tidpunkt förra året...Fast, då hade jag vänner. Nu har jag bara mig och jag som om det vore redan bestämt.
Snälla hjälp mig... hur ska jag klara kylan, mörkret och tristessen som stundar? Nu när det är ljust och varmt fast jag är lika på djupet som alltid. Med nån vid min sida skulle allt flyta på så mycket lättare. Men - jag lovar, jag kämpar. Varje minut, en sekund i taget. Biter ihop, ögonen tåras och längtan om ett slut igen blir påtaglig. Men... jag kämpar, jag vet inte för vem. Knappast mig själv, men för någon jag nånstans inombords hoppas återvänder ensam till mig.
Telefonen är lika tyst som förra veckan, och veckan innan det... tänk om jag bara kunde få återuppleva några sekunder av ömsint närheten igen. Jag kämpar utan stöd.
Snälla hjälp mig... hur ska jag klara kylan, mörkret och tristessen som stundar? Nu när det är ljust och varmt fast jag är lika på djupet som alltid. Med nån vid min sida skulle allt flyta på så mycket lättare. Men - jag lovar, jag kämpar. Varje minut, en sekund i taget. Biter ihop, ögonen tåras och längtan om ett slut igen blir påtaglig. Men... jag kämpar, jag vet inte för vem. Knappast mig själv, men för någon jag nånstans inombords hoppas återvänder ensam till mig.
Telefonen är lika tyst som förra veckan, och veckan innan det... tänk om jag bara kunde få återuppleva några sekunder av ömsint närheten igen. Jag kämpar utan stöd.
Ironi
TACK alla ni underbara trofasta vänner som finns här för mig nu när det är jobbigt! ... Telefonen har aldrig varit så tyst, jag hör bara mina andetag och fokuserar på att överleva. Det gnager och sticker i hela kroppen, välkommen tillbaka panikångest! Men just det, jag fick ju faktiskt besök här om dagen, alltid lika trevligt med uniformer....
http://open.spotify.com/track/3shiYZi7Yu2fTQXc563TAg
http://open.spotify.com/track/3shiYZi7Yu2fTQXc563TAg
ja
Nu har ni brytit ner mig tillräckligt. 0,04 horse i venen så ska vi nog se att problemen försvinner, förhoppningsvis också jag
