att leva eller att inte leva, det är frågan?
Hela dagen, framförallt ikväll är jag väldigt deprimerad. Kan inte sätta fingret på vad det är, men jag orkar inte mer.
Har lyckats komma över en hel burk med stesolid, 100 st. En kartong morfin och 1 liter sprit, de står här framför mig. Jag är på landet och det är mörkt, det är bara 150 meter till sjön. Jag ORKAR inte mer.
Du förvirrar mig, från minut till minut är allt annorlunda. Jag vet inte vad jag ska tro. Försöker hjälpa dig, ibland är du underbart gullig, men däremellan ber du mig att lägga tid på nån annan istället. Jag gör vad jag kan.
Det är inte enbart pga. Dig, det finns mkt annan skit också. Trött på mig själv. Låt mig somna in nu när jag kan
Er vän
Ingenting har hänt
Klippan var hal och vattnet svart. Vågar man hoppa, var det mjukt emot huden? Mjukt som en varm augustinatt. Vinden stal alla ord vi sa, och det kanske var lika bra. Vi satt tysta, jag försökte bara låta allting vara. Välden är större än man tror, men jag har kämpat på och blivit stor.
Allt jag skaffat mig, ville jag ju ge till dig. Vafan har jag då jobbat för när du ler och säger nej?
Sen sa hon hejdå, och hon försvann iväg längs stranden, jag silar sand igenom handen och jag tänker; all strävan är som slott som byggs i sand.
Det är som om hösten viskat små löften, vi syns snart igen – och så drog hon iväg.
Du har ditt eget facit för rätt och fel. Du kanske bär på massa saker? Jag förstår en liten del… Hade du någon innan, vill du någon sen? Ja, jag vill säga att jag älskar dig men det är för tidigt än.
Jag hade slutat prata, jag var så van att stänga av. Du frågade vem som förstört mig, och jag gav dig inget svar. Jag tog allting för givet, det var något fel på mig. Jag måste varit någon annan – innan jag lärde känna dig
Jag känner hur jag alltmer ger upp hoppet om någonting större än vardagen. Jag var ju så oerhört stark och enormt glad en kort period. Jag ler fortfarande när jag tänker på dig, men sorgen av att inte veta om det någonsin blir likadant gör leendet kortvarigt. Jag är medveten om vart jag är på väg, hur jag långsamt faller tillbaka i de gamla vanorna. Löftet brutet, för länge sedan.
Senaste veckan har tanken om att somna in för gott stundtals varit skrämmande påtaglig. Jag har ju möjligheten, och inget att förlora. Kanske är det fel. Jag ska kanske börja ta lite risker, köra extra fort till jobbet, sluta titta mig för när jag går över vägen. Då kan ingen beskylla mig. I väntan på mitt val så fortsätter jag leva som jag gjorde innan dig, kemisk lycka i miniformat
Brustna hjärtans höst
det var så stormigt hela dan.
Bakom Västerbron går solen ner i rött,
det är nästan tyst.
Som ett obehagligt allvar
drar sig hösten in i stan.
Det finns en doft av allt i mörket, kallt och blött,
och nästan tyst.
Ensamma dar, väldiga värld,
orden ekar i hennes röst.
Ingen sömn och inga svar.
Ingenting kvar mer än ett rostigt svärd,
som hugger och vrider sig i ditt bröst.
Vi ses på hjärtats bar,
det här är brustna hjärtans höst.
Här är timmarna av ovisshet
poeternas bensin
här är natten när vi räknar våra stygn
allt gick så fort
Du kan dränka dig i minnen
eller litervis med vin
du kan sjunka ner i sörjan och vända dygn
men allt är gjort
Rusningstrafiken
Tunnelbanepoesi I rusningstrafik
Jag imponeras av T-centralen i rusningstid, samtidigt som jag blir lite tillbakadragen av den minst sagt kaotiska stämningen som alltid infinner sig mellan 3 och 6 på fredagseftermiddagarna.
På centralstationen vimlar det av människor. Som små autistiska myror med tunnelseende armbågar dem sig fram genom folkmassan, den hemlösa äldre mannen med situation sthlm i handen undviks bäst genom att snabbt plocka upp sin Iphone ur fickan för att svara på ett viktigt sms som inte ens kommit. Jag njuter så när jag väl hittat en sittplats på tunnelbanan, folk rusar mot tunnelbanevagnen ”dörrarna stängs”, och där står ni utanför och låtsas som om absolut ingenting har hänt, som att ni inte ens skulle med tåget. Stockholmssyndromet. Frågan är vad ni har så bråttom till? Nästa avgång är om knappt 3 minuter.
I Stockholms tunnelbana finns en viktig regel – Undvik ögonkontakt med andra passagerare! Skulle du ändå bryta mot denna grundläggande norm så räkna med att personen du tittat på kommer bara inom loppet av en sekund plocka fram en intilliggande Metro, då person i fråga plötsligt kände sig väldigt intresserad av att läsa om dagens nyheter som han/hon antagligen redan läst på väg till jobbet på morgonen då någon annan hemskt oförstående människa inte var upplyst om Stockholms gyllne regel . ( Det finns också en mindre andel av passagerarna som brukar tycka att tunnelväggen precis utanför fönstret blir extremt intressant om du fått ögonkontakt med denne ) Det värsta är att jag var en av alla dom som undvek kontakt av något slag.
Förutom de vanliga människorna som ingen lägger märke till så kan man dela in människorna i 3 grupper.
*De konflikträdda. Det är ofta äldre kvinnor i övre medelåldern som ser livrädda ut om det skulle stiga på ett tonårsgäng eller ett kompisgäng bestående av blattar.
*Kostymnissarna. Nästan alltid män, 25-40 år. Klädda i snygg kostym, svarta byxor och märkesskor i skinn. I handen finns ofta en portfölj som liknar farfars. Inte sällan har dem också ett blåtands- headset i örat med tillhörande smartphone av senaste modellen som ringer hela tiden.
*Lattemorsorna. Nästan alltid kvinnor 20-35, i sällsynta fall även bögar. Kännetecken: ser ofta slitna och stressade ut, har vanligtvis en stor kaffe latte i ena handen och en Iphone i andra… på något vis har de ändå lyckats parkera barnvagnen på det mest olämpliga ställe som finns att hitta i vagnen. I och med att deras Iphone och latte prioriteras högre än deras skrikande barn i vagnen så får ofta de övriga passagerna utstå en närmast outhärdlig kombination av barnaskrik och gråt tills denne har krånglat sig av tunnelbanan, exempelvis vid östermalms torg eller stadion.
Malin
Jag lurar mig själv. Längtan efter kärlek blev så stark. När jag hade dig nära kändes det så verkligt, jag inbillade mig själv att det var som jag ville tro. Ibland har jag tänkt att jag nog aldrig kommer uppleva känslan igen, och kanske är det sant. Ärlighet varar längst? Du har inte sårat mig, jag har sårat mig själv genom att tro på mina egna lögner. Hoppet, längtan och styrkan är nu bortblåst. Kvar i mig finns ett hat, blott mot mig själv som jag nu äntligen igen dövar med morfin och sprit.
Doften av bakfylla och cigarettrök …
… Jag hade börjat vänja mig med att alla söndagar alltid såg likadana ut. Sommar som vår, vinter som höst. Det hade varit likadant varje söndag i många år, så länge jag mindes faktiskt. Det var inte förrän en vårdag år 2000 jag började fundera – har alla det som jag? Är jag ensam om att känna såhär?
Det var i slutet av april, snön hade försvunnit sent i år, men äntligen var det vår ute. Utanför på gården for det omkring massa bilar och sopade gångbanorna, grusdammet yrde runt och syntes så tydligt i den låga vårsolen som lyste. Jag hade vaknat upp på samma sätt som jag brukar på söndagsförmiddagar. Doften av nybryggt kaffe blandat med lukten av cigarettrök trängde igenom dörren till mitt rum från det angränsande köket. Det var av den lukten jag vaknade som så många gånger förut.
Den gångna natten hade också den tett sig som den brukar. Lördagskvällen hade jag enligt vår familjs något skeva norm spenderat ensam, 9 år gammal. Mamma och pappa var på krogen för att dricka, jag var ensam hemma och somnade i soffan framför tv-apparaten strax innan dem kom hem. Alltid när dem var ute på krogen på lördagskvällarna ansträngde jag mig till det yttersta för att hålla mig vaken. Jag kände mig orolig, ville att dem skulle komma hem tryggt och inte bråka. Det blev sällan som jag ville, vid halv-2 tiden öppnades dörren med ett hastigt ryck, jag vaknade till för en stund och lyssnade hur dem lät när du pratade ute i hallen. Var dem sådär jättekonstiga ikväll igen? Ja. Med höga röster och vinglig gång tog dem sig in i vardagsrummet där jag låg i skinnsoffan, jag blundade och låtsades sova för att slippa prata. Pappa bar mig in till mitt rum, min säng – mitt revir.
Jag var lättad över att dem i varje fall hade kommit hem, men samtidigt förtvivlad över hur dem skrek på varandra. Jag låg tyst i sängen efter att pappa stängt dörren till mitt rum, lyssnade på de höga rösterna som ekade i lägenheten. Jag fick snart en klump i magen och ögonen tårades – varför ska dem bråka? Vad har jag gjort för fel? ´Snälla, sluta skrik, tänkte jag. Jag var nu klarvaken och låg stilla för att försöka höra vad dem sade. Ögonen tårades allt mer, jag blundade så hårt jag bara kunde för att försöka klämma ut alla tårar på en gång så dem tog slut någon gång, klumpen i halsen växte och jag fick svårt att andas, jag började hulka och gråta allt högre. Nu gick det inte att hålla inne längre hur mycket jag än försökte! Jag ville inte att dem skulle höra mig, så jag tar täcket och pressar mot ansiktet i ett försök att inte höras. Jag ville absolut inte att dem skulle se mig gråta. Jag var deras lyckliga son. ”Le nu sådär fint som du brukar på skolfotot”…
Jag somnade först när det blev tyst från vardagsrummet och jag inte längre hörde skriken, minns att det hade börjat ljusna utanför mitt fönster och att några enstaka bilar hördes nerifrån motorvägen, så det måste ha varit tidig söndagsmorgon när jag föll i sömn.
Morgonen dagades och blev snabbt till söndagsförmiddag medans de välkända dofterna nådde mig. Med gruset kvar i ögonen hade jag för en stund glömt gårdagen och natten som förflutit, jag började vänja mig vid att gråta mig till sömns och ha ont i magen. Kudden var fortfarande lite blöt när jag slog upp ögonen, minnesbilderna kom snabbt tillbaka. Jag gick ut ur rummet och ställde mig i dörröppningen, där stod mamma och pappa böjda under köksfläkten med tända cigaretter och kaffekoppen i ena handen. Det var lika disigt i köket som det var på gården utanför av all rök i rummet och vårsolen som bländade mina nyvakna ögon med motljus, det gjorde att jag nästan bara såg konturerna av mina föräldrar.
På diskbänken låg ett trasigt vinglas och på bänken bredvid stod flera tomma ölburkar.
– god. morgon, sa dem nästan i kör
– god morgon, svarade jag med så glad röst jag förmådde.
Jag gick vidare in till badrummet och tappade upp ett bad, jag brukade alltid lägga mig i badkaret medans vattnet spolades upp, jag tyckte det var så skönt att till en början frysa för att sedan mer och mer känna det varma vattnet omge kroppen. I badkaret kunde jag tänka ostört, där var det ingen som störde mig. Skulle jag trots det höra bråk som inte alltför sällan fortsatte på söndagen så kunde jag dra ur proppen och samtidigt öppna vattenkranen helt så att det strilande vattnet dövade skriken.
Dom band som binder mig´
Jag vill inte snärja eller binda dig
Även om du säger att jag får
Nej, jag vill bara kyssa dig på munnen
Och säga tack för allt innan jag går
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjort allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp
Det blir aldrig bättre
Jag vill alltid närmre
Längtans trådar som snärjer oss som vill mer
Bunden till händer, fötterna bundna
Tyngda faller vi ner
Och jag vill aldrig va nåt tungt för dig
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Självbiografi i detalj. Jag vet att många av grälen förorsakades av enbart mig själv, jag lever än med ångesten över att ha varit orsaken till er olycklighet. Än idag gör jag fel saker, jag tar fel beslut och är otillräcklig. Jag lurar mig själv! Malin, fina Malin.
Jag är bra
Kärlek
Du som hade allt att säga säger ingenting
Men dina tankar dom hörs ändå
Din tystnad säger allt som dina läppar vill
Men inte just nu kan förmå
På dina fingrar så räknar du månader
Och i själen så räknar du sår
Och pappret framför dej som är så fullt av små streck
Visar ett streck för varje år
Malin min älskade vän, jag ger aldrig upp dig och kampen för att du ska må bättre. Nu kan jag historian m. bakgrund det kan kännas just nu. Jag ska ägna mitt liv åt att få dej på fötter som du kan fortsätta stå på när jag nån gång försvinner.
Du har gett mig så mycket på så kort tid och förtjänar nu det bästa av allt!
Jag saknar bara en sak, riktig kärlek
bortaa!!!
Lycklig och förvånad
7 dagar pick har jag varit ren. Tack Malin!
Den här helgen har varit den mysigaste på lång tid. Hela helgen har varit kanon, först min älskade bästis som var här fredag-lördag, o sen… Sen kom du finaste människa! Jag har haft det så mysigt med dig, så mycket som jag lett dem här dagarna har jag inte gjort sammanlagt på flera år. En fin skogspromenad på över 2 timmar och närhet till dig har gjort så att jag kommer fortsätta le flera dagar framåt. Söndagsångest? Vad är det??
Saknar dig jättemycket och skulle gärna vilja ha dig här bredvid mig igen. Kudden luktar lite dig. God natt <3
lösen
Nu ska bloggen vara lösenordsskyddad.
Livet rullar på som vanligt äta-jobba-sova-dö (?). En ljuspunkt har dock, som jag tidigare nämnt – kommit in i mitt liv och bringar mig en del glädje. För tillfället just nu så är jag lite avdomnad i hjärnan efter sömntabletter och sprit så det finns en möjlighet att texten kan bli lite osammanhängande, likaså svenskan. Imorgon=helg!!
Jag kommer nog tappa en hel del läsare på att nu ha en ej offentlig blogg, men egentligen så tycker inte jag att det spelar någon roll. Det blir också lite av ett prov för att se vilka som kommer efterfråga lösenordet och vilja fortsätta läsa. Jag har inte varit vidare bra på intressanta updates senaste tiden, men det kommer! Tiden har varit knapp och ibland hjärnan alldeles för full för att överhuvudtaget kunna författa något.
Imorgon var idag igår.
Vilsna sparvar leta bröd
Så länge dagsljuset nu räckte
Idag föll himlen ner som snö
Nu är det natt på Färingsö
En lång lång väntan under iskallt täcke
kort update
Haft en dag med blandade känslor. Har kommit till min kännedom att folk läser här som kanske inte borde det. Mycket av det jag gör är trots allt brottsligt och kan ge fängelse i värsta fall. Det var inte tanken med bloggen, tanker var att kunna ventilera sina känslor och problem inför er, mina vänner… utan att behöva prata med var o en och förklara allt
. Tanken var också att okända människor skulle få upp ögonen för bloggen och höra av sig, människor som är i liknande sits. Vi hade kunnat hjälpa varandra.
Nu har de kommit ut att folk som inte borde läsa ändå hittar hit, bloggen kommer därför att omstruktureras imorgon, höja säkerheten – lösenordsskydda där endast de bästa vännerna jag har kommer kunna roa sig med fortsatt läsande här. Tråkigt men nödvändigt, jag vill inte bli outad eller känd för dem jag inte känner.
låt allt bli som förr
Du kan ändå aldrig glömma den ditt hjärta håller kär, vad som än händer är du alltid finaste som hänt. Låt allt bli som förr. Av allt det jag gav, har du ingenting. Kvar. Jag ger vad jag har, men du ger ingenting tillbaks.
Skitkväll har det varit. Ska kirra mer lycka på burk under veckan
I dina ögon
Jag sa: Jag vet vad du tror, jag tror
Bara vänta lite till
Så får du tro vad du tror, du vet vart jag bor
Du får gärna komma hit och skrämma mörkret
var det lättare att va
I dina ögon
Jag trivdes bättre i dina ögon
Hihi. Jag är faktiskt lite glad. Det pirrar lite och jag ler för mig själv. Tänker tillbaka på tidigare idag, jag vet inte varför, men du får mig att le. Allt kändes lite lättare och bättre efter vi sågs. Jag får inte bli kär, men din kram innan vi skiljdes var underbar! Jag vill tillbaka dit igen, göra om det!
Du är bra, gillar dig jättemycket. Tack du o din bror som gjorde min dag <3
I skuggan av mig själv
Jag vaknade tidigt imorse, blev väckt av en väldigt kär vän per telefon. Jag minns inte dina ord eller vad jag själv sa, men jag minns att jag log när jag hörde din röst. När vi pratat klart satte jag mig i den gamla skinnfåtöljen i rummet som vetter mot soluppgången. Det var tidig morgon och höstens karga morgonsol trängde igenom det smutsiga fönstret och skapade en gul-orange färg på den slitna tapeten.
Jag tittade upp på väggen och såg de gamla skolfotografierna på mig från mellan och högstadiet, vad olik jag var! Kände knappt igen mig själv, men jag började fundera om livet var enklare då. Jag såg ju så lycklig ut på bilderna. Jag tänkte;
Varje år sa dem – Le nu sådär fint på skolfotot i år också. Le fint? Tänkte jag. Se glad ut. Jag trodde att ett leende skulle komma spontant om man var lycklig eller glad. Jag kände mig inte alls lycklig på den tiden, men för eran skull tvingade jag fram ett leende under en kort stund när bilden togs , så ni ska känna glädje när ni ser tillbaka på fotona, på er lyckliga – och glada son.
Vilket hyckleri! Det påklistrade leendet har numera blivit en del av mig, jag måste le för att verka normal, även om själen gråter. Jag vet inte om jag gjort något bra hittills i livet, men kanske har jag lyckats glädja några med min tröst.
Idag har jag tagit morfin och skjutit för andra gången i armen, än så länge. Jag kan inte påstå att jag ångrar mig. I skrivandets stund ekar ambulansens sirener nerifrån stan. Här hemma hörs bara skrik och dörrar som smälls igen. Jag vill inte finnas här, i den dystra verkligheten. Jag tar en sömntablett till och drar täcket över huvudet, nu flyr jag in i drömmen om ett bättre liv. Godnatt
Ni som känner mig vet. Ni ser mina pupiller och förstår. Förlåt mig.
Medioktert mående och en ordinär dag
Jag visade lite lyrica och novellsnuttar för min kollega idag som jag skrivit. Hon, som är svenskalärare och många år äldre än mig tyckte att jag skrev bättre än vad hon själv gör, det var kul att höra! =)
Annars har det varit ett vanlig slentrianmässig vecka, imorgon ska jag bara jobba på förmiddagen, på eftermiddagen sitter jag i fialphiakyrkan på föreläsning tillsammans med klassläraren.
Helgen närmar sig, saknar dig. Landet saknar jag självklart också, men det får jag kanske återse lör-sön i helgen, balsam för själen.
Något ni undrar över? Fråga! Tips på vad som kan vara intressant och kul att läsa om, frågor om mig? Berättelser från förr? Någon posi? Haha, come on nu!
Kram på er <3
Måndagen som tillslut kom
Måndagen som tillslut kom.
Mörker. Det är alldeles för mörkt. Kom, ta min hand! Säg att du älskar mig. Jag känner mig så ensam. Vill bara fly tillbaka, till gamla dar. Fly från lägenheten där skrik ekar och där alkoholdoften nästan etsat sig fast i väggarna tillammans med ångesten. Det är mörkt. TV;N står och pratar med mig om mördade, våldtäkter och missär runt om i Sverige. Jag lyssnar inte längre, zappar vidare till något som duger.
Att se verkligheten gör ont, det är ett tufft liv där ute. När verkligheten hette ´Björnes magasin´ eller ´Ronja rövardotter´ så var jag nöjd. Det var på den tiden bekymren var mindre, tankarna färre och själen var oskadd.
Nu står jag här ändå, 15 år senare. Lite sargad, lite förstörd. Jag har fått känna på livets törnar och baksidor. Ibland väljer jag att leva på baksidan för att slippa vara i verkligheten, men det är lättare att zappa till en ny kanal. Men det går att gömd i verkligheten, vara där men ändå så overklig. Att fly verkligheten men samtidigt stå mitt bland den är inget jag rekommenderar, det kostar pengar, hälsa, och ibland vänner.
Jag vill tillbaka till Björnes magasin. Jag vill bli kramad och omtyckt, precis som du. Jag, jag , jag orkar inte stå ensam här längre. Den tacksamma höstdepression kom tillsammans med mörkret med ÖPPEN FAMN, innan du gjorde det… Nu är jag fast i dess tyglar, det är inte jag som styr längre.
Tack för att du läser. Avslutar med passande citat. Kram <3
på väg mot ett nytt liv men vet inte vart
fast i gamla takter precis i samma fart
har förtränkt allt de dåliga minns bara bra
dina sido porträtt syveios vi blir vett
för den hösten vi möttes va livet perfekt
problemfria stunder så långt från konflikter
men sanningen den finns där
så fort jag blir nykter
ja sanningen den finns här i väggar o rum
jag va ung o dum vill säga nått men blev stum
för jag drog det bakom ljuset i samband med ruset
nu är du borta för gått jag står själv här i huset
Jag lyssnar till hjärtats ensamma slag
Jag lyssnar till hjärtats ensamma slag
