Torsdag eftermiddag
Onsdag eftermiddag
this is my life
Vart ska man börja? ♥
↓
Det finns 3 personer som är mitt allt, de heter Maria, Rebecca och Marre, Dom litar man på, jämt!
Mitt liv är nog som de flesta andras egentligen, med både upp och ned gång. BergOdalbaneeffekten? Jag har överlag haft en bra uppväxt med trygga förhållanden och miljöer att växa upp i. När jag var 14 år blev jag tillsammans med min första tjej, åtminstone som vi kan kalla seriöst förhållande. Jag 14 hon 12. Det var en underbar tid som varade relativt länge, över 1 år
Vi upplevde mycket tillsammans, jag försökte hela tiden få henne att må bra då hon fastnat i en ond cirkel och var väldigt nere. Skärsår och ångest präglades hennes liv ganska mycket. Jag vet att jag lyckades få det att bli lite bättre efter en lång kamp, men mot slutet så var hon otrogen mot mig, gjorde slut och där dog också vår kontakt. Jag tänkte; är det tacken för allt jag gjort för dig?
All tid jag bara ägnat åt att få dig åtminstone lite bättre och skjuta undan de värsta tankarna du hade.
Men så vart det i varje fall tillslut, hennes otrohet satte oförväntat djupa spår i mig. Jag blev deprimerad på riktigt, i brist på annat så började jag dricka på heltid, nu går jag alltså i årskurs 8. Jag drack, från morgon till kväll, även i skolan. Balanserade nånstans mellan full jag redlös, men lyckades ändå dölja det på ett förvånansvärt bra sätt. Jag drack i skolan, måste antagligen både luktat och märkts på mig.. Men ingen reagerade.
Trots detta klarade jag ändå målen, hängde med i skolan och blev i varje fall godkänt i alla ämnen. Sista året i grundskolan var likadant, jag drack kopiösa mängder dagligen, men då hade skolkuratorn fått tips, av antagligen en elev som var orolig. Jag blev uppkallad dit och öppnade mig mer och mer för henne, hon fick reda på hur det låg till med drickandet, och lealösheten . Efter några samtal med henne så blev jag vidare skickat till BUP, barn & ungdomspsykiatri . Där gick jag på samtal några gånger själv, sedan blev föräldrarna medbjudna i hopp om att kunna lösa mina problem med spriten, och även mina deprimerade tankar kring självmord etc. som sakta hade börjat sig smyga på
Det var rätt okej att gå där faktiskt, på ett vis. Har för mig att vi besökte BUP 4-5 gånger, sedan ansåg de att vi var stabila nog att arbeta vidare med det på egen hand. Känslan jag minna från när jag fick veta om hennes otrohet gnagde då fortfarande lite inuti mig, den glada och nästan lite spralliga person hade försvunnit och ersatts av en tråkig typ, men som ändå levde OK, dock utan större glädjetoppar. Tiden gick lite upp & ner, men jag var inte nere på botten någon gång längre. Men inte heller på toppen. Allt var medelmåttigt helt enkelt! För att detta inte ska bli någon slags novell på 20 sidor så fortsätter jag berätta fram till idag, men med lite kortare drag. Tycker du att jag missat något väsentligt som gör att sammanhanget är svårbegripligt så är det bara att fråga, jag svarar på allt, så länge det är relevant och du själv är trevlig i frågeställningen!
Tiden gick, jag skaffade en ny flickvän på distans, vilken gjorde att vi i bästa fall sågs 2 dagar i veckan, på helgerna. Och lov då, såklart. I samma veva började jag gymnasiet med inriktning Transport, jag skulle utbilda mig till lastbilschaufför vilket jag också hade gjort 3D år senare. Flickvännen denna gång var jag tillsammans med i över 2,5 år, väldigt fina år med underbara minnen och den kärleken var oslagbar.
Rosa moln passar bra som beskrivning, men mot slutet så blev det väldigt mycket bråk, distansen att pendla för att ses började kännas alltför lång, och vi hade båda lite tappat glöden, så hon gjorde slut, fast jag nu i efterhand inser att det var det enda rätta. Tiden gick och jag mådde helt OK, drack som alla andra, söp till lite på helgerna men inget märkvärdigt. Nu gick jag sista året på gymnasiet och hade lyckats klara alla körkort för att köra långtradare, (AM, BE, CE+ truck osv. osv.) Direkt efter studenten blev jag tillsammans med en underbar tjej, ”J”, samtidigt som jag innan jag ens slutat skolan fått jobb som lastbilschaffis! Jag började där i juni, några dagar innan studenten, det är nu drygt ett år sedan. Körde där i ungefär 3 månader, för det första insåg jag ganska snabbt att lastbilskörning inte var min grej trots allt, företaget ifråga var också väldigt snåla, fifflade en hel del, saknade kollektivavtal och försökte flera gånger få anställda att arbeta 15 timmar istället för normala 8, men utan extra betalt. Då förtog jag vad deras affärsidé gick ut på lite grann, även om jag var glad över att ha jobb som tänkte ajg inte förlora min heder och utföra något slags volontärarbete för att företaget ska öka vinsterna.
Jag blev mer och mer grinig och oengagerad på jobbet och vägrade jobba om så 1 minut extra utan betalt, det resulterade i konflikt med chefen som på ett sätt ändå var lite givande, men jag förklarade vad jag tyckte, därefter sa jag upp nuig på dagen. Nu är vi i slutet av juli förra sommaren. Jag började genst söka nytt jobb då transbortbranscen i allmänhet var i stort behov av nya chaufförer. Skulle inte vara svårt trodde jag, men tiden gick, arbetslös från augusti 2010 till februari 2011. Jag fick då jobb som elevassistent i en skola, jag stortrivdes med jobbet och lyckades höja killens betyg väsentligt och även få honom komma ikapp nästan 1 års missad undervisning. Jag kände mig så jävla nöjd, hans föräldrar älskade mig och läraren i klassen tyckte jag var otroligt pedagogisk och duktigt, trots helt avsaknaden av utbildning. I slutet av Maj i år slutade jag där, dån med barnen snart skulle gå på sommarlov. Jag tänkte att jag självklart skulle få fortsätta till hösten, inte för att skryta, men jag var väldigt omtyckt av all personal såväl som kidsen i skolan!
Jag trivdes så mycket bättre med att hjälpa människor och jobba med dessa än att sita o ratta en långtradare. Lite ångest för att utbildningen transport kändes något bortkastat, men det kan hända att jag går tillbaka till det yrket igen om några år, det får tiden utvisa. Ganska direkt efter jag slutat som assistent på skolan så fick jag erbjudande om ett sommarjobb på en större ICA-butik, väldigt nära där jag bor. Självklart tog jag chansen och började där bara för några veckor sedan, men det stäcker sig i över 2 månader och det känns skönt att veta at jag kommer ha pengar åtminstone i sommar.
Min största förhoppning är att få fortsätta som elevassistent på skolan till hösten, men skolan i fråga har det just nu otroligt dåligt med pengar, och avskedar snare folk än att nyanställa, vilket är så jävla fuckat då barn med funktionshinder av olika slag nästan alltid behöver en assistent för att eleven ska kunna prestera jämlikt med de andra. Hurusom, med lite flax så tror jag ändå att jag får fortsätta där till hösten, jag vet att jag ligger riktigt bra till hos både ledningen och barnet i fråga, även hos föräldrar.
För att hoppa tillbaka lite till de månaderna jag var arbetslös så var det verkligen ett rent helvete. Grava sömnproblem var bara en negativ effekt som förorsakades av detta. Började med V-C där jag träffade en riktigt bra läkare, som har skrivit tillfälligt ut lite benso( imovane ) för att jag skulle bli klubbad åtminstone nån kväll i veckan. Det var extremt, Därefter blev jag remitterad till en riktigt sömnklinik i uppsala där dem utredde mig, och analyserade nmin sömn under natten. Dem konstaterade att jag hade ” grav insomnia ”.. med andra ord, svåra problem att somna om nätterna. Även om jag någon natt lyckades somna i hyfsad tid och sov hela natten, så kände jag mig ändå inte riktigt utvilad på morgonen då dem också konstaterade att min REM-sömn … (djupsömn) var fördröjd, närmare 2 timmar senare så det påverkade inte jobbet. Jag fick Imovane utskrivet löpande i typ 2 månader, därefter ansåg läkaren att det räckte så, med tanke på hur lätt det är att utveckla ett beroende av dessa. Jag fick istället börja gå till en KBT – psykolog som försökte gå till grunden med sömnproblemen, och lyckades rätt bra med det, jag gick ett sömnschema À 8 veckor som jag notoriskt skulle följa. Det hjälpte alldeles perfekt, efter bara några veckor varjag som ”vanliga” människor, om inte bättre ändå. Däckade på max 10 min varje kväll och vaknade pigg och glas!
Efter det, nu är vi någonstans i februari i år så fick jag dock en liten svacka igen, omständigheter och familjeproblem gjorde mig återigen väldigt låg. Det var då jag dumt nog började med droger, först lätta droger, såsom stessolid och tramadol… Jag mådde bra på det, ångest och problem försvann. Klok som jag är så gick jag vidare till lite starkare grejer, började med OXY (morfinbaserat läkemedel, opiater ), det använder jag mig fortfarande av för att slippa ångest och helt enkelt må lite bättre, nyligen har jag även gått upp ännu ett steg, samtidigt som jag käkar OXY som har jag börjat med en av de tyngre bensodiazipiner som finns, iktorivil, Har även börjat dricka mer än tidigare, och är fullt medveten om att det till slut kommer leda till än tyngre droger. Där är jag lite kluven, jag vet alla risker, men samtigt så tvivlar jag på att jag skulle klara vardagen utan dessa nu, jag skulle bli lika låg som tidigare och det är inget jag vill uppleva igen!
Midsommarhelgen som nyligen varit gjorde stort intryck på mig, och fick mig ännu mer triggad till att fortsätta såhär. I korta drag så bjöd jag i helgen ut 2 av mina närmaste vänner, tjejer; för att fira midsommar med mig ute i Stockholms skärgård. Helgen blev inte riktigt som jag tänkt mig, mina vänner i fråga som var medbjudna ut dit för att fira midsommar med mig spårade ut..
Fredag/ lördag hade dem lyckats hitta en kille var som de genast blev extremt intima med, sket i mig och hängde med dem istället. Jag är inte kär i nån av mina medbjudna vänner, men jag tycker det var så otroligt fittigt gjort av dessa att sitta o hångla med de andra killarna, ibland mitt framför mig; ibland gick det iväg med dem och lämnade mig ensam. Jag vet egentligen inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det, men jag VET att jag tycker det var dålig stil, dem var ju mina gäster! Bjöd ut dem för att ha sällskap under midsommarhelgen, men så vart det inte riktigt, jag kände mig ensam och otroligt sårad. Visst umgicks dem med mig också emellanåt, men mestadels inte. Kvällarna var det deras nyfunna ragg som gällde.
Trots att jag inte har sådana känslor för nån av vännerna, så gjorde det väldigt ont och fick mig att känna utanför… Jag o min familj fixade mat, husrum och dricka åt dem, bara det anser jag borde gjort dem ytterst empatiska och vilja vara, även med mig, och känna sig tacksamma för det… Jag blev så sårad av detta, natten lördag-söndag, i en kraftig fylla så försökte jag ta livet av mig, stoppade i mig stora doser av morfin och benso, vilket jag var säker på skulle få mig att domna bort i min egen soffa.
Sent på natten kom tjejerna hem efter att ha varit borta med ”killarna” och haft det kul. Jag satt/låg ner något i soffan och inväntade döden. Hade svårt att andas, skakade, krampade och kände mig helt väck, tänkte att det är ikväll det händer, Men dom kom in, helt förtvivlade och undrade vad som hänt. Jag lyckades berätta på ett unefär hur jag kände och vad jag gjort, dom tog ut mig, hjälpte mig med andningen och kramade om mig, det kändes så bra, trots att jag var så in i helvete arg och ledsen på dem.
Efter några timmar kändes det bättre och ruset började avta, hade dem inte kommit just då hade jag antagligen somnat in och avlidit på midsommardagens natt av andningsdepression . Ni räddade mig i alla fall, på gott och ont? Eller.
Jag har snackat med både vänner och familj efter det som hände i helgen, berättat allting för att få klart för mig om det var jag som överreagerade eller som det faktiskt var så att det var fel av dem. Och faktiskt, till min förvåning så höll de alla med mig och min uppfattning; att man inte gör så när man är bortbjuden till en vän över midsommar.
Jag känner så också , jag bjöd dem till Skärgården för att dem skulle få se hur underbart midsommarfirandet kan vara där. Dem fick mat och sovplats, jag gjorde mitt bästa för att passa upp på dem för att de skulle trivas. Med en midsommar i skärgården. Som sagt, jag ; och dem jag pratat med är helt överrens med mig, och det känns jävligt bra att veta att jag faktiskt gjorde rätt i att bli sårad och arg.
En av vännerna gav mig ett litet tankeexperiment; Hur skulle du ha reagerat om det var två tjejkompisar de träffat istället, och satt och hängde med och drog bort utan mig? Joo .. på precis samma sätt skulle jag ha reagerat, alltså kan vi utesluta någon slags svartsjuka. Hela grejen handlade alltså bara om att det var så sjukt moraliskt otacksamt att göra som dem gjorde. För en gångs skull har jag reagerat rätt, och står för allt jag sa.
Nu har ni lite fakta om mig, och hur livet olyckligtvis är på väg nerför. Mer inlägg kommer senare, tack för att du orkade läsa.. Komentera gärna alternativt ställ frågor om du är nyfiken över nånting!
Chrippe.
