När som jag tröttnat på jag min och mig
Ni är tappra själar som trofast läser min bullshit här, nästan dagligen!
För att fortsätta på den egocentriska banan så kan jag låta meddela att jag senaste veckorna har nästintill tappat korttidsminnet helt. Jag kommer på ett ungefär ihåg vad jag gjorde i förrgår, längre tillbaka än så är det svart. Julafton minns jag ganska tydligt i alla fall, men vad som hände i fredags eller innan det har jag inte någon aning om, då måste jag kolla i min kalender.
För några dagar… eller kanske en vecka sen? Var jag hos en psykolog på en öppen mottagning, hon påbörjade en utredning av mig och jag fick gå igenom 100-tals frågor om mig själv. På två kapitel hade jag svarat Ja på alla frågor, kapitlet om ”biopolär sjukdom” och ”paniksyndrom”. Spännande, imorgon kl 15.30 kommer läkarens utlåtande och den slutgiltiga domen om det är vad jag har.
Mer kan jag inte skriva om annat. Kanske blir en update imorgon för er som undrar hur det gick, men skiter i att fråga.
Jag? Jaget. Tyst. Ja, jag har varit där. Svart. Minns dig. Men varför? Kan du kan jag. Kanske är jag där igen. Förlåt. Förbjudna frukter smakar bäst. Förlåt… Tänk om…tänk om???
Jag borde tänkt om
Märkena finns kvar
EDIT SÖNDAG:
Klockan är mitt i natten.
Jag vet
Jag har märkena kvar, märkena från en hjärtstartare på mitt bröst och mage från förra helgen. Jag minns, men vill inte.
Jag har druckit ikväll, mycket. Så mycket att jag spytt flera gånger om för att sedan hälla i mig så mycket jag bara kan igen. Vill inte vara här, trivs inte som det är.
För 1 vecka sen låg jag på intensiven, mitt livs läskigaste dag efter en överdosering av droger. Jag blev räddad, sekunder från att aldrig mer vakna igen. Den natten tänkte jag att jag aldrig, ALDRIG mer ska göra om det. Nu är det lördag…./söndag morgon. Jag bryr mig inte längre, jag är inte värd ett piss!
Imorgon ska jag göra allt jag kan för att åter få tag i mina kära piller, men den här gången inlåst på mitt rum. Jag vill inte bli räddad.
Två saker kan jag konstatera idag, 1.) Jag har VÄRLDENS finaste, bästa vän – REBECCA – jag älskar dig så jävla mycket! Jag behöver dig mer än vad jag vill ha dig. 2.) Jag har äntligen helt tappat känslorna för dig MALIN – och det känns så jävla skönt, jag blir inte längre sårad över vad du gör eller hur du beter dig, för mig är du numera luft – trots minnena som lever kvar!
Från den djupaste platsen mörkaste delen
Av min själ vill jag berätta det här
Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder
Vad som än händer…
Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtar prickar dig
Hälsa till satan, vi hörs
Jag hoppas att olika olyckor händer
Du vet vad jag känner
Jag vet att du hör
Bara du förstår
Ibland kan texter träffa en rakt i hjärtat. På gott & ont, men det berör. Man känner igen sig. Nuff said, OY OY, KAPTEN!
Vi blir inte längre besvikna hoppet har sinat
För hur många gånger har dom stått på våran sida
När folk blir instabila, lämnade i kylan
Så dom måste finna sin lokala medicinman
Kanske e vi naiva som tror att dom skall driva
Frågor som varför många är självdestruktiva
Men ledarna flinar och säger dom är cleana
Sen går dom själva på den vita linan
Men kroppar ligger kalla och jag undrar
Om jag kommer få se dig imorgon
Så denna tiden vill jag inte spilla ut
Nej, för ett ungt liv blir snart ett gammalt
När han plockar upp en kniv och tar ett annat
Livet är dyrbart se det som en gåva
Så låt oss vakna upp å sluta sova
Finns det någon, som kan leda mig fram
Ge mig själ till att tro att min dröm kan bli sann
Finns det någon som kan höra min röst
Som kan hjälpa mig lätta stenen från mitt bröst
Inga tårar tränger genom mitt skal
Men jag undrar ibland om jag är dömd ifrån start
Lucia
Ingen är odödlig
Alla är dödliga.
Helgen hade jag sett fram emot länge, hade doseringar och tidpunkter planerade i detalj. Men det blev inte som jag tänkt mig.
Bästis var med mig i helgen, på fredagen när jag kom hem från jobbet slängde jag genast i mig första dosen och inväntade effekt, 2 timmar senare kände jag så lite att jag bestämde mig för att dubbla dosen och hälla i mig 12 cl starksprit.
Kvällen började bli lite mysig, jag kände hur jag mjuknade till i kroppen och all ångest försvann. Vi åkte upp och handlade lite senare på kvällen. Allt var så underbart, nu började det kännas som jag föreställt mig hela veckan. Men det vände fort.
Vi hade precis varit ute på promenad med hunden, allt kändes så jävla bra! Jag gick in i mitt rum medans bästis gick in på toa. När jag öppnar dörren till rummet går det kalla kårar längs ryggraden. Jag tittar mot fönstret som står på glänt längst bort i rummet, stelnar till av ren skrek. Där klev kortvuxna, svartklädda människor in genom mitt fönster med kniv i högsta hugg – en efter en.
Jag kunde inte röra mig, visste inte vad jag skulle göra. De sprang mot mig, med kniven riktad. Jag vände huvudet och fäste blicken mot spegeln istället, samma sak där… De svartklädda människorna klättrade ut från spegeln med kniv snabbt springande emot mig.
Jag har aldrig någonsin känt sådan skräck i hela mitt liv, kände hur hjärtat bankade på osannolikt fort.
Då kom bästis in i rummet. Jag minns att jag sa ”Det här är läskigt” – och kramade henne. Sen är det svart. Jag hade fallit ihop krampande på golvet. Andningen hade upphört…hjärtat stannat. I cirka 2 minuter var jag ´död´… Nästa sak jag minns är två ambulansmän som står ovanför mig där jag ligger. Jag hör dem inte, men jag ser dem och då förstår jag att något hänt. Mitt hjärta hade efter hjärt-och lungräddning börjat slå igen. Jag levde!
Bästis åkte med mig i ambulansen till sjukhuset. Jag hamnade så småningom i en sjukhussäng på intensivvårdsavdelningen tillsammans med 2 andra, och 3 läkare. På bröstet fick jag massa elektroner kopplad till en hjärtstartare, på ena armen en blodtrycksmätare, andra en kanyl utifall jag skulle behöva något insprutat i blodet. På fingret hade jag något som mätte hur mycket syre jag fick.
Bästis var inte kvar längre. Innan det var sovdax så fick jag gå på toa, men jag fick inte låsa dörren – där utanför stod en läkare och lyssnade så jag inte började krampa igen… Hon var tvungen att prata med mig hela tiden.
Jag sov inte alls den natten på sjukhuset. Mina blodvärden var bra, min hjärna hade inte tagit skada av syrebristen. Den natten stirrade jag upp i taket, enda fram till lunch nästa förmiddag när jag fick åka hem. Jag tänkte, på allt. På dig. En låt ekade i mitt huvud, Lars Winnerbäck – Ingen soldat
Himlen faller ner,
det svider till där kniven skar,
jag har varit vaken hela natten,
känt om hjärtat sitter kvar,
känt om hjärtat sitter kvar.
Jag har litat på imorgon
som en troende tror.
Jag skulle gjort så annorlunda
om jag gick i andra skor,
om jag gick i andra skor.
Jag är ingen soldat,
jag har inga vapen att ta till,
inga korståg jag vill gå,
ställ mig inte i ett led,
du får mig aldrig att stå still,
jag fungerar inte då,
jag är ingen soldat,
jag tänker inte så.
Jag har härjat krig i huset,
jag har härjat krig i mig,
mina ögonlock är tunga nu
snart drömmer jag om dig,
snart drömmer jag om dig.
Jag har aldrig stått vid fronten
eller försvarat det jag har.
Men i skärvorna och flagorna
ligger ändå allting kvar,
ligger allting ändå kvar
jag är ingen soldat,
har inga vapen att ta till,
inga korståg jag vill gå,
ställ mig inte i ett led,
du får mig aldrig att stå still,
jag fungerar inte då,
jag är ingen soldat,
jag tänker inte så.
I rispan från min vrede,
ska jag sätta jord och så,
i skuggan av din stolthet
ska jag resa mig och gå.
Jag är ingen soldat,
jag har inga vapen att ta till,
inga korståg jag vill gå,
ställ mig inte i ett led,
du får mig aldrig att stå still,
jag fungerar inte då.
jag är ingen soldat,
jag har inga vapen att ta till,
inga korståg jag vill gå,
ställ mig inte i ett led,
du får mig inte att stå still,
jag fungerar inte då,
jag är ingen soldat,
ingen soldat,
jag tänker inte så.
Jag fick höra av läkarna att jag haft änglavakt, att det var sekunder från att jag inte hade levt idag. Imorgon. Jag tänkte; vafan har jag gjort? Jag ska aldrig mer ta någonting, ALDRIG. Här ligger jag nu ensam i min säng, den vanliga söndagsångesten tränger på och jag önskar att jag var i ett rus- igen. Men nej, jag får inte! Glömmer aldrig 9:e december
En sak kan slå fast vid efter helgens händelse, jag har världens finaste vän – MIN BÄSTA VÄN!
Over&out / Er Chrippe
Flödder
Yes., Sedan jag vaknade imorse har jag varit hög, så jävla skönt. Har många beställningar som kommer i veckan på massa blandade grejer. Jag bryr mig inte längre, jag blir sviken och utnyttjad. Jag vill inte vara en reserv för någon.
Har varit ute och rejsat runt med bilen på roliga vägar, var grymt kul och spännande, men några gånger var jag inte många cm från att krocka i träd i ~220 km/h, men det var lätt värt det
Mina föräldrar har full kännedom om mitt drogbrukande nu, inget dem är glada över men förbjuder mig såklart inte heller.
Nu har jag bara en vän kvar som jag träffar ibland, Rebecca! Jag vet att du läser här varje dag. Du är helt underbar och jag älskar dig enormt mycket! Längtar efter att träffas o sitta och snacka eller ligga i soffan o bara vara. Saknar dig, du är BÄST!
natt
Jag trodde jag var till hjälp, att jag gjorde något bra. Jag har försökt till mitt yttersta, gjort allt jag trodde skulle kunna hjälpa – men någon uppskattning har jag aldrig fått. Jag tycker om dig, och försöker göra det jag kan.
Jag känner mig värdelös och har nästan dödslängtan, jag försöker men lyckas aldrig göra något rätt – uppenbarligen.
Jag lever mitt, och du ditt liv. Jag flyr från verkligheten för att slippa meningslösheten och tristessen
Jag gör inget bra!
Låt mig förfalla och bli trasig, ingen bryr sig – inte ens jag, Jag har fått nog av ensamheten nu. Vad är glädje? Ren glädje. Jag minns inte, min eufori är kemisk betingad och kommer så förbli. Jag vill bara hjälpa, men det går åt helvete med både mig själv och andra. Åter in i dimman..
Peace
