komihagmigdå

Lyckades komma över mina kära oxy norm idag igen! Tram funkar inte på mig längre hur mkt jag än tar, prövade 1 gr här om dagen och kände inte ett skit, för ett år sedan vart jag hur flummig som helst på 250 mg. Men, men, oxy borde kicka fint fortfarande, 70 underbara mg av dessa mirakelpiller, nyligen krossade och snortade!

Så jävla underbart, ligger bara och väntar på myset. Boostade det med lite kodein och benso, men inte så mkt då jag faktiskt ska upp o jobba och köra bil tidigt imorgon bitti, dessutom vill jag inte få andningdeppresion som i midsomras heller, det var faktiskt rätt läskigt.

Mår f.ö. helt okey, förutom att blodtrycket var galet högt idag också, likaså pulsen som låg på 157 trots att jag satt jag vilade haha. Jag saknar som vanligt min bästis, och alla vänner… Fast jag umgås nästan aldrig med någon annan än henne, det är kanske lite synd… Men jag jobbade ju bort typ halva sommaren och nu jobbar jag också rätt mycket fram till december i varje fall.

Jag tjatar så mycket om samma saker, men det är det som rör sig i mitt huvud, antagligen intresserar det inte någon – men jag känner att det är skönt att få skriva av sig! Om någon är intresserad av filosofi, som jag är, så kan jag starkt rekommendera boken ” Sofies värld ” … lite som en novell men samtidigt en grundkurs i filosofi, existentiella frågor har alltid intresserat mig, jag gillar att fundera över livet och djupa saker, som ni nog alla vet vid det här laget.

Ps. tycker det är lite trist att ingen kommenterar något, men jag kan förstå det i och för sig, det är ju inte så jävla intressant haha! Här kommer en bild från vår underbara Ö för några veckor sen, saknar riktiga sommaren! Puss_O_Kram mina kära vänner <3

Du lever livet på kanten
Säger livet har runnit ut i sanden
Så du har din framtid i handen
För i flaskan finner du din ande
Du säger du ska fly landet
Lämna skiten för livet på stranden
Fan vi tappa bort dig samma stund som du fann den
Kärleken som rinner in i armen 
Men jag känner dina tårar svida mera än mina egna
Så jag vill inte klandra dig
Jag bara saknar den gamla dig!
 
Det är svårt att hålla skenet uppe på jobbet och låtsas att allt är okej,
när man egentligen vill stänga in sig i ett mörkt rum
och släppa ut tårarna som så gärna vill ut.
Min livsstil har tydligen gjort mig att jag har ett hjärta som en 80-åring,
har varit på vårdcentralen och hos skolläkaren, har ett blodtryck på ungefär 180/102,
vilket en tydligen en gammal gubbe kan ha som hjärtat slagit hela livet på.
Låter ju lovande… kanske har jag inte så många år trots allt? Frivilligt eller ej.
 
När jag kom hem slängde jag i mig en näve blandade piller för att koppla av lite,
kan inte motstå den känslan. Har dock lovat att slutat dricka så mycket, och hittills har jag hållit det, inte en droppe sen i lördags. Inte speciellt lång tid – jag vet.
Men alltid något? Mindre bra är att jag utöver snuset börjar röka, mest för att mitt tandkött snart är helt borta efter allt snusande,
så jag tänkte att trappar ner lite på snusandet och går över på
cigg en tid för o se om mina sår i munnen kanske läker och slutar blöda så in i helvete.
Idag har jag också börjar med LCHF diet, gick ner många kilon i somras
och tänkte fortsätta på samma bana. Så idag har det bara blivit ett smothie
(stavning?), en såndär ”hunger controll”, den funkade, och det får räcka för idag!
 
Min bästis mår dåligt… jag skrev ett jättelångt sms till henne trots att hon sa att hon inte ville prata något. Men med lite tur ringer hon ikväll så jag får veta vad det handlar om… Jag mår så skit när hon är deppad. Min bästa vän, 1000 minnen tillsammans sen mååånga år tillbaka. Skulle vår vänskap ta slut skulle mitt liv också göra det! Jag ÄLSKAR henne!
Var inte oroliga. / Er vän chrippe

...Även om jag själv inte förstår. I mitt allra första inlägg i bloggen berättade jag om midsommarafton i skärgården när jag försökte ta mitt liv med alkohol och droger, jag var bara millimeter från att lyckas, jag var så nära! Ikväll, och några andra gånger har jag verkligen önskat att lyckades den kvällen. Jag har precis stått 1 timme i duschen och gråtit. Vad fan håller jag på med? Jag kan villigt erkänna; jag är både knarkare och alkoholist, det är inget jag är stolt över, och vill absolut inte ha sympati från andra...

Det är mitt eget fel, mina korkade val som jag gjort när livet har jävlats med mig. Sen jag var 14 år har jag druckit lite sådär varje helg, senaste året har jag använt droger då och då, några gånger i veckan. Senaste månaden har jag supit varje kväll och om jag varit ledig även hela dagen, jag har tryckt i mig droger; morfin, benso, opiater... ja, till och med heroin. Den här helt sjuka situationen har jag använt mig av tills jag tillslut däckat på soffan. Jag tror att jag snittat någonstans kring 2 liter vin om dagen, och galet mycket droger.

Helgen som har varit har skrämt mig, igår gick jag ut på krogen med 2 vänner, innan det tryckte jag i mig lite bladningen av olika piller. Jag vart helt borta, jag minns de 2 första timmarna på krogen.. De andra 5 är borta. Tydligen hade jag varit helg borta, närmast okontaktbar. Det skrämde mig, och mina vänner också, självklart. Jag lovade mig själv och även mina vänner att sluta med drogerna... och jag har lovat mina föräldrar att börja dricka mindre.

Men, jag är beroende av båda sakerna. Ikväll, för att dämpa min ångest slängde jag i mig ytterligare några tabletter för att må lite bättre, det hjälpte inte särskillt mycket, tårarna rinner och ångesten äter upp mig inifrån. Ångesten för att jag har ett skruvat liv och misshandlar min egen kropp med allt jag trycker i mig. På grund av mitt missbruk har jag hittills lyckats fått enormt högt blodtryck, fick åka till akuten för det. Ibland domnar mina ben bort, jag kan inte röra dem, min hjärna har blivit så jävla seg, jag mår skit.

Vad ska jag göra? Sluta med allt dedär då, tänker du säkert. Men jag KAN INTE! Jag är beroende och tänker absolut inte söka hjälp för det, i sådana fall ska jag ta mig ur det på egen hand. Jag har en underbar familj, underbara vänner.. Varje gång jag tar något så får jag ännu mer ångest för jag känner att jag sviker dom, som en ond cirkel, I guess? Varje månad måste jag gå till apoteket för att hämta ut imovane, sömnmedicin som jag måste ta för att kunna somna de dagar jag jobbar... Och imovane är också benso, samma sorts drog jag använder för att bli hög. Jag trodde på något vis att jag hade allt under kontroll, men jag börjar sakta inse nu att jag inte har det. Jag är en missbrukare, du är vän med en knarkare och alkoholist. Hur känns det? Varför lämnar ni inte bara mig, jag kan omöjligt vara någon som är värd att ha som vän. Jag vet inte vad jag ska göra.

Det ända positiva är att jag trots allt detta lyckats sköta mina jobb och är jävligt omtyckt där. Jag har ljugit för mig själv, inte trott på när ni sagt hur allvarligt det är. Men jag förstår nu. Helst av allt vill jag försvinna härifrån, men ändå inte... Det som skrämmer mig är att jag har allting hemma, om jag vill kan dö inom 30 minuter. Jag hatar mig själv för den jag är, jag hatar mig själv för de vänner jag sårat på grund av allt det här. Ärligt talat, vore det inte bäst om jag bara försvann... Ni slipper bry er om mig, och jag slipper vakna med en klump i magen varje morgon och gråta mig till sömn på kvällarna. En win-win situation, eller hur? Jag orkar inte inte vara kvar här, hur fan ska jag orka ta tag i all skit? Fortsätter jag som jag gör med min livsstil kommer jag vara död inom något år ändå. Jag är så trött på allting!  Jag en förstörd person, hälsa som en typ 80åring och antagligen en lever som en tvättäkta alkoholist. Jag gör ingen nytta i den här världen Kan något förstå mig? Jag saknar någon bredvid mig i sängen, någon att få hålla om,jag saknar en flickvän, känner mig så ensam och onödig. Men det är klart att ingen vill ha mig, jag är som jag är och vem fan vill bli tillsammans men en trasig person, med en trasig själ fylld av ångest?

2010-10-06

Olika syn På kärlek

Skillnaden på att vara förälskad - och att älska

Har du upplevt kärlek? Alltså, äkta kärlek. Känslan av att sväva högt över molnen, pirret i magen och det ständiga leendet på läpparna. Känslan av att vara lyckligast i världen och fulltständigt skita i allt annat.

Jag har det, många gånger. Tillräckligt många gånger för att ha utvecklat någon slags tristess över det hela och tappa entusiasmen redan vid blotta tanken på kärlek.  Jag vet mycket väl att ingen kärlek är evig. Nej förresten, nu ljuger jag... När kärleken slår till blir jag lika lyrisk och avtrubbad från verkligheten som alltid. Då lever jag i mitt eget lilla universum som alla andra nykära gör.

Att vara kär, nyförälskad är helt underbart. Men sedan då? När förälskelsen har lagt sig och kärleken övergått till något annat. Jag tror det händer alla, ingen kan vara kär förevigt. Men vad gör man då, är man klara med varandra när förälskelsen försvunnit? Många verkar tycka att det innebär slutet, och fortsätter den ständiga jakten på ny kärlek för att återuppleva den diffusa känslan av förälskelse.

För mig känns det bara fel. Jag tror att om två människor börjat bygga ett förhållande på ömsesidig kärlek så finns det alla möjligheter i världen att fortsätta tillsammans, särskilt när förälskelsen lagt sig – Det är då det börjar på riktigt. Att vara förälskad är inte samma sak som att älska någon, för mig är förälskelsen bara den underbara känslan som finns inom en själv i början. Att älska någon är mycket större, och inte alls lika ytligt som förälskelse. Först när förälskelsen bleknar så kommer de riktiga proven som alla utsätts för. Nu gäller det att försöka passa ihop och hitta någon slags vardag, fast tillsammans.

Om vardagen fungerar tillsammans så har man redan kommit otroligt långt, det gäller bara att behålla den där extra glöden sinsemellan som bidrar till att bibehålla förhållandet och håller borta slentrianen.

Jag har hittat någon som jag älskar för första gången på riktigt. Jag inser nu att jag tidigare bara upplevt förälskelse, det första stadiet av något så mycket större. Den jag älskar kan jag göra allt för. Jag skulle dö för hennes skull utan att ens se det som en försakelse.

__

I dina ögon kan jag vara mig själv

I din famn känner jag mig tryggare än någonsin

Ditt leende får mig att smälta och känna mig älskad

Jag älskar dig över allt annat och vill förevigt vara med dig

Jessika

2009-07-21

Jag är hemma från jobbet idag, sjukanmäld.  – Och, nej, jag är inte förkyld eller har svininfluensa. Det är som det alltid är när jag stannar hemma från något, jag mår bara dåligt jag tänker för mycket på livet. Jag kom på en grej nyss, som jag aldrig riktigt tänkt på innan…

Jag har haft 3 flickvänner, den sista var ju bara någon månad sedan det tog slut efter 2 år… MEN, innan jag hittade min första flickvän, Rebecca. Då var jag glad, lycklig å bla bla allt fungerade bra. Men när jag då blev dumpad första gången, så kände jag som tomhet och meningslöshet, jag hitta ny flickvän och gick då självklart samma öde till mötes, och sedan den sista som också slutade som det alltid gjort.

Men grejen med de här 3 tjejerna, och att det tog slut är att jag aldrig återhämtat mig, den där tomheten och meningslösheten efter första förhållandets slut har aldrig fyllts igen, det har aldrig läkt. Bara blivit större. Jag är ingen läkare, ingen psykolog av något slag.

Men med en gnutta självinsikt och reella erfarenheter och berättelser så skulle det inte förvåna mig om jag led av någon slags underliggande depression, eller vad det så fint kallas… Det går i alla fall inte en enda kväll närjag inte går igenom de senaste åren av mitt liv, som nog varit mer negativa än positiva.  Nu är jag 18, vuxen, om 1 dryg vecka i alla fall. Har ingen ångest för det, men kan heller inte påstå att jag varken känner rädsla eller glädje inför det heller.

Som myror i en jävla myrstack är vi, arbetare. Jag går i igenom 12 år av det tråkigaste som finns, plugga, jag ska lära mig om världen, hur saker fungerar, allt s.k. allmänbildande. Varför? Jo, för att sedan arbeta ytterligare 45 år, och slita, bara för att överleva. Vad är meningen med det? Meningen med allt liv på jorden är väl bara en sak egentligen, fortplanta sig för att behålla rasen, wiihoo, jag ska slita tills jag dör för att behålla en ras som jag inte ens bett om att få tillhöra.

2009-10-05

Klockan är strax efter 8 nu när jag börjar skriva. Jag lever, knappt. Jag har gråtit idag, självklart har jag gråtit. Jag har gråtit i skolan, men jag tror bara det var 2 som såg mig, Pontus och Pontus, ja … båda heter Pontus. Dom sa ingenting, eller jag och Ljungqvist pratade lite, men inte direkt om varför jag var ledsen, fast det vet han, men jag orkar inte prata om det.

Jag var precis ute med bilen, letade efter en butik som inte längre fanns. Det är fullmåne ute, gissa vad jag tänkte på när jag satt där i bilen? Knappast svårt att gissa. Jag var tvungen att stanna bilen 2 gånger för att mina ögon vart för blöta, jag grät så att jag inte såg något. Mina tårar bara rinner. Jag orkar inte skriva riktigt om hur jag känner, jag skriver bara hur jag mår, för jag orkar inte tänka på det, okej?

Okej… varför skriver jag ”okej?”  – Jag vet ju inte vem jag skriver till, om någon ens kommer att läsa det här. Ja, hon är inne på MSN nu, hon har bytt namn 2 eller 3 gånger på 20 minuter, jag tror hon gör det för att hon ser att jag också är inne. Men vi ska inte prata än, det har hon sagt, hon sa det imorse. Jag grät imorse. Förresten så har jag gråtit hela dagen, nej, helgen.

Men jag har varit duktig idag ändå, jag har gått i skolan. Jag kom i tid! Efter skolan jobbade jag några timmar på den där skolan. Jag orkar inte skriva om det heller. Jag ska jobba imorgon också, om du undrar.

Jag tänker på dig. Jag undrar om du tänker på mig? Jag tror det, jag hoppas du tänker på mig också, men jag vågar inte gissa vad du tänker om mig. Nej, jag vågar inte gissa vad du tänker om mig, jag är en feg jävel, en elak jävel. Jag vill inte vara elak mot dig, jag bara har så starka känslor, dem är svåra att kontrollera. Men jag tror inte jag bara har vart elak, jag tror att jag gjort dig glad också, att jag gjort dig lycklig. Du har i alla fall skrattat, när vi har pratat.

Jag har försökt göra allt för dig, för att det ska gå bra för dig, och att du ska må bra. Mitt försök räckte inte, eller? Jag ser på MSN att du lyssnar på musik, säkert på spotify. Jag hjälpte dig med spotify och du vart glad, tror jag. Det är tomt och tyst, ingen mobil piper 150 gånger om dagen… Det piper ingenting, mobilen är tyst. Helt tyst. ”One of us – Joan Osborne”, du spelar den hela tiden. Jag vill lyssna på den också, men jag gör inte det, jag är rädd att börja tänka för mycket igen. Jag försöker att inte tänka, på det. Du vet vad. Men det går inte. Går aldrig.

Just det, jag har glömt säga en sak. Du visste det säkert redan, att jag har börjat med sömntabletterna igen alltså. Självklart har jag börjar ta sömntabletter igen, annars skulle jag nog inte leva idag. Jag skulle väl leva, men jag skulle bara ligga dygnet runt i sängen. Det vill jag inte, du har lärt mig kämpa. Du har lärt mig mer än du tror, vad, orkar jag inte berätta.

Jag har mycket mer att berätta, men jag gör det imorgon kanske. Nu kan jag inte skriva mer, nu kommer tårarna igen och dem är alldeles för många. Nu gråter jag. Jag älskar dig.

Jag tänker på dig. Jag undrar om du tänker på mig?